ingenting så uppriktigt, som löjet och skämtet. Och de hafva skäl dertill. Detta vapen är vådligt. Det är skarpt och skärande. Det lemnar långa hemliga svedor hos den som det träffar; och likväl väcker det ej hederligt folks, hvarken medömkan eller förtrytelse. Hvart hugg har den besynnerliga dubbla verkan, att djupt såra motståndaren och att förträffligen kittla åskådaren. Som det behöfves konst att bruka detta vapen, så ger det också, i mån deraf, bifall och handklappning. Det smutsar ej som ovettets; tvertom det glimmar i dens hand, som för det med bebag. Det förhåller sig kort sagdt dermed, som med Rolfs berömda svärd: det fordrar en stark arm, men är alltid segrande.
Man måste sannerligen, ett af två: antingen platt bestrida, att någon löjlighet gifves på jordklotet, eller ock finna för godt, att man deråt ler. Förtrytelsen kan, som det tyckes, svårligen välja ett lindrigare uttryck; och de som trotsa den intill ytterlighet, borde, om ej af andra orsaker, åtminstone af denna, försona sig med skämtet. Men se der det omöjliga. Hela böcker uppfyllda med borgerliga angripelser; hela ark sammansatta af de lägsta grofheter, sådant är, i dessa stora mäns öfvertygelse, hög ärlighet, sublim sinneskraft. Men ett skämt, en rolighet,
