Det är otvifvelaktigt, att all rätthet i sakernas förhållande, måste hafva i menniskosinnet sina motsvariga förnuftsgrunder. Det behöfs, till ex., för sammanlefnadens möjliga väl och förädling, att föräldrar njuta af sina barn lydnad och vördnad, att löften hållas heliga, förbindelser uppfyllas, hjelpsamhet visas, sanning talas, o. s. v. Men när vi tillspörjas eller spörja oss sjelfva om den hos oss verkliga och omedelbara grunddriften till dessa invertes fordringar, och dertill svara, som vanligen sker, genom skäl, hämtade från detta sakernas yttre nödvändiga förnuftsförhållande till hvarandra, då känner hvar och en uppmärksam undersökare af den menskliga sinnesnaturen, att vi blott borga dessa grunder från urskillningens yttre anmärkningar, yngre hos oss än dessa invertes driffjädrar, denna djupa ursprungliga sinnesdaning, och att vi alldeles ej träffa de sanna och yttersta verkningsgrunderna.
Detta är så visst, att så snart vi blott lärt gifva akt till hvad inom oss föregår, äro vi sjelfve aldrig fullkomligt nöjda med dessa blotta tankeskäl, ehuru vi ej kunna gifva andra, af brist på klara begrepp om vår egen invertes erfarenhet, och följaktligen på uttryck derföre. Och det händer tvifvelsutan mången, att sedan han i hela sin lefnad hyst, följt, yrkat dessa liksom allmänt med-
