gande deraf, utan känslans uppenbara motsägelse dertill, afsöndra medvetande, förstånd, bjudande vilja, kort sagdt, någonting sådant, hvarförutan detta högsta af allt, icke skulle, i sjelfva verket, vara det! Antagom en enda stor brist på förordnande förstånd, eller förmåga; ett enda feladt förhållande i verldsbyggnaden, som gjorde det allmänna sammanhanget deraf rent omöjligt. Antagom till ex., blott en oriktig fördelning af tryckningskrafter, hvarigenom all jordytan i naturen för evigt höljdes af hafsvattnen, eller att solarne uppsväljde i deras omätliga sköten de utan motstånd kringlöpande verldarne; och man eftersinne om ett sådant Allt, af hälften daning, hälften förvirring och förstörelse, skulle låta rimmeligen tänka sig, såsom det enda möjligt existerande, genom tingens allmänna, ytterst högsta, evigt ovillkorliga nödvändighet? Men på hvad grund då, någon enda oriktighet, någon enda mindre fullkomlighet? Förgäfves söker måhända den finaste, skarpast urskiljande metaphysik, att här framtränga till orsakerna; men sådan är menniskosinnets vördnad för alltings eviga ursprunglighet, och för den omätlighet af varelser och verkande krafter som derifrån härflutit, att den utesluter all föreställning om ofullständighet, oordning, felaktighet, bristande värde. Det motstrider, man vet ej hur, hela vår sinnesnatur, att det mindre förträffliga
