hvarandra i en mängd ord och konstruktionsförhållanden, skulle de allmänt erkännas hafva utgått från en gemensam rot, ehuru de skilde sig betydligt i några få ord eller konstruktionsförhållanden. Men hos organiska varelser måste likhetspunkterna icke bestå i anpassningar efter lika lefnadsvanor; två djur kunna t. ex. hafva fått hela sin byggnad lämpad för att lefva i vatten och likväl icke föras i någon mån närmare hvarandra i det naturliga systemet. Häraf kunna vi se, hvaraf det kommer sig, att likheter i ovigtiga bildningar, i onyttiga och rudimentära organer samt i delar, som ännu icke äro fullt utbildade eller funktionsmessigt verksamma, äro de allra nyttigaste för klassifikationen, ty de kunna näppeligen tillskrifvas anpassningar under en föga aflägsen tid och angifva således de forna härstamningslinierna eller en verklig affinitet.
Vi kunna vidare se, hvarför en betydande modifikation hos en viss karakter icke bör förmå oss att långt särskilja ett par organiska varelser. En kroppsdel, som redan skiljer sig mycket från samma kroppsdel hos andra närslägtade former, har redan, enligt utvecklingstheorien, varierat mycket; följaktligen skulle den, så länge organismen förblefve utsatt för samma inverkande förhållanden, vara benägen för vidare variationer af samma slag, och dessa skulle, om de lände till gagn, bevaras och sålunda beständigt förökas. I många fall kunde den fortsatta utvecklingen af en kroppsdel, t. ex. af en fogels näbb eller af ett däggdjurs tänder, icke vara arten till gagn för födans förskaffande eller för något annat ändamål; men vi kunna icke i afseende på menniskan se någon bestämd gräns, så vidt som fördel afses, för hjernans och själsförmögenheternas fortsatta utveckling. Alltså får, vid bestämmandet af menniskans ställning i det naturliga eller genealogiska systemet, hennes hjernas ytterliga utveckling icke taga försteget framför en mängd likheter i andra mindre vigtiga eller fullkomligt betydelselösa punkter.
Största antalet af de naturforskare, som hafva sysselsatt sig med menniskans hela byggnad, själsförmögenheterna äfven inbegripna, hafva följt Blumenbach och Cuvier samt stält menniskan i en särskild ordning, med benämningen Bimana, och alltså i jemnbredd med ordningarna Quadrumana, Carnivora o. s. v. Nyligen hafva många af våra bästa naturforskare återvändt till den åsigt, som först framstäldes af den för sin skarpsinnighet så utmärkte Linné, och placerat menniskan i en och samma ordning med Quadrumana, under benämningen Primates. Rigtigheten af denna slutsats skall medgifvas, om vi för det första ihågkomma
