»Tror Söderman, det är möjligt, att han kunde komma hit?»
»Ja», menade Söderman. »Det vet jag inte. Men jag tror knappt, att han kommer igenom vid Öresund. För där är bara en fjärdingsväg brett på det smalaste stället. Och nog tyckte jag, att han var större.»
Svante hade stått och funderat på annat, och så sade han:
»Men om Söderman nu har huggit af skallran, som sjöormen hade på stjärten, då har han ingen skallra nu längre.»
»Nej», sade Söderman. »Det har han nog inte häller.»
Därmed klef han ned i sin båt och lade ut ifrån bryggan.
Pojkarna stodo kvar, och de tänkte båda på den stora sjöormen, som hade kommit fram ur en vattenpelare. Men Svante tänkte allra mest på, att sjöormen nu inte längre hade någon skallra på stjärten.
»Tänk», sade han till Olle, »att sjöormen inte har någon skallra längre!»
»Åh», sade Olle, »visst har han skallra.»
»Ja, men Söderman har ju huggit af den», sade Svante.
»Det ljög han», sade Olle.
Svante blef helt häpen. Skulle Söderman hafva ljugit?
