Sida:Mina Pojkar.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
104
KORKEN OCH FÖNSTERRUTAN.

väldigt tag med korkarna en gång till. Men då blef där ett väsen därinne. Dörrar smälde, människor sprungo om hvarandra. Och då togo pojkarna till bens ända till nästa gathörn. Men så fort de kommit där förbi, togo de hvarandra under armen, som om ingenting händt, och låtsade, som om de inte hade brådtom det allra ringaste.

De tre pojkarna hette Gustaf, Axel och Karl. Gustaf var den äldsta, han var hela två år äldre än de båda andra. Och därför var han anförare. Axel var annars den värsta tjufpojken. Men han förstod sig alltid på att kila undan i tid.

»Såg de oss?» sade Axel, när de hade gått en stund.

»Inte!» svarade Gustaf.

»Se här» sade Karl och stannade. »Titta bara!»

Det var ett annat fönster, som också låg nere vid gatan. Där satt en gammal gumma och läste i en bok. Det syntes så tydligt, hur hon lutade sig fram öfver bordet. Man såg banden, som hängde ned från hennes mössa, och fingret, som hon pekade med. Och där gnisslade de med korkarna, så att gumman flög högt i vädret och började ropa på någon, som satt i ett annat rum. Och så gingo de vidare. De sågo flickor och pojkar, gamla herrar och unga fruar, gummor och pigor, två skolmagistrar och en bagaregesäll. Allesammans syntes de mot gardinerna och gjorde skuggspel utåt gatan. Pojkarna