Sida:Mina Pojkar.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
103
KORKEN OCH FÖNSTERRUTAN.

den tiden funnos inga elektriska båglampor, som äro så förargliga med, att allt, vad man gör, genast syns. Det fans ingenting annat än gaslyktor, och på de mindre gatorna var det så långt ifrån den ena gaslyktan till den andra, att man midt emellan dem var alldeles osynlig.

Det var dit, de tre pojkarna gingo, och där stannade de först framför ett fönster, som låg nere vid gatan bredvid en skomakareskylt. Gardinen framför fönstret var nerfäld, och bakom brann en lampa, så att hela fönstret var ljust. Mot gardinen syntes som ett riktigt skuggspel. En pojke med oppnäsa lutade sig fram på den ena sidan, och midt emot honom syntes — också på gardinen — en stor läng näsa med skägg under, ja, ett helt gubbhufvud. Det syntes t. o. m., att gubben hade glasögon, och gubbens näsa nickade emot pojkens. Så stod den stilla igen, och då nickade pojkens. Och så nickade de båda två. Det var någonting att se på, må ni tro. Och när så de tre pojkarna hade stått där en stund, så stoppade de korkarna i mun och spottade på dem. Ett, tu, tre! Och så började de att gnida af alla krafter.

Det såg rysligt lustigt ut. Ty så fort gnisslandet började, hoppade båda skuggorna till, så att de blefvo långa i synen som spöken, och så blef det aldeles tyst därinne. Pojkarna stodo tysta som råttor och skrattade invärtes, så att de kiknade. Så togo de ett