Sida:Mina Pojkar.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
130
OLLE OCH SVANTE RESA HEM.

»Jag ska’ fråga Torsten, vad han tror, att min båt kostar», sade Svante. »Tror inte pappa, att han säger fem kronor?»

»Jo», menade pappa. »Det kan nog hända.»

»Då svarar jag, att han kostar tre», sade Svante.

Och han skrattade så nöjd, som om han själf hade betalt pengarna.

På bryggan stodo pojkarna och väntade. Pudel var med i ett koppel, fåglarna voro med, sköldpaddan var med — ty Svante hade också en sköldpadda, och den hette »Lunkan» — och den enda, som stannade kvar, var kisse, som mamma gifvit bort till en gumma. Olle och Svante hade sagt adjö åt kisse. Och Svante var riktigt rörd. Men kisse såg lika glad ut för det och låg i solskenet på trappan och spann.

Och så var det förstås hönan, som Svante gaf mask åt, innan han sade adjö.

Men annars voro allesammans med, och gossarna hade sina bästa kläder på sig och sina sista snygga skor. Olle höll sin stora segelbåt i famn, och pappa bar Svantes. Ty Svante fick inte bära den själf. I stället fick han leda Pudel i kopplet.

Olle höll dessutom en stor blomsterkvast i den ena handen. Den hade han fått af gumman, som de bott hos. Och Svante hade blommor både fram och bak. Två stora blomsterkvastar hade han, en i hvardera handen, på rocken hade han hela guirlander med blommor och om halsen en stor krans. Ty Svante