Sida:Mina Pojkar.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Stora Sjöormen.

Olle och Svante sutto utanför båthuset, nere hos Söderman, och för tionde gången berättade han för dem historien om den stora sjöormen.

»Vet ni, hvad en orkan är, pojkar?» sade Söderman och lagade sig till att taga en ny buss.

»Det är, när det blåser», föreslog Svante.

»Så att det blir storm, förstås», sade Olle.

Söderman tog fram en liten gul mässingsdosa med spegel i locket, och när han öppnade den, var den full med snus. Han tog en stor pris mellan tummen och pekfingret, sköt fram underläppen så att den blef som en liten skål, och mellan läppen och tänderna släppte han ner snuset. Så vände han snuset med tungan runt omkring i mun, och så spottade han.

»Ysch!» sade Svante. »Söderman tuggar ju snus!»

»Ja, det gör jag», tyckte Söderman. »Och det skäms jag inte för. I brist på bröd äter man limpa. Vet ni, pojkar, vad en så’n här buss kallas för?»

Nej, det visste hvarken Olle eller Svante.