Sida:Mina Pojkar.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
88
STORA SJÖORMEN.

»Den kallas för en mullbänk», tyckte Söderman. »Men hur var det nu med en orkan? Jo, Olle sa’, att det var en storm. Det är så det, och det kan så tyckas. Se, en storm, då blåser det riktigt hårdt, det gör det. Men orkan, ser ni pojkar, det vet ni inte, hvad det är. Då blåser taken af stora byggningar, och där en orkan går fram, faller stora skogar som när säd faller för lien. Jo jo men, sa’n. Och när en så’n orkan blåser öfver sjön, då är det mest hopplöst te’ hållas ute med segel. Det är som te’ träta med kärringar eller ta’ fatt kalfvar. För det är också hopplöst, så det är. Då blåser det så elvabefängdt, så man får vara glad, att man inte blåser ända in i Sorunda med detsamma. Det får man.

»Nå. En så’n där orkan kom öfver oss just den gången, när jag gjorde långresa till Brasilien, som ni kommer ihåg. Vi var midt ute på stora Atlanten, där vågorna ändå blir som fem våningars hus.»

»Blir de så höga som kyrktornet?» sade Olle.

»Ja», sade Söderman. Det räcker de te’. Och väl det. Men hur det nu var, så kom orkanen. Den kom som ett moln, som strök aldeles tätt intill sjön, och det blef så mörkt, så det var inte möjligt te’ se så mycket som från förn till aktern på skutan. Rundt omkring oss kokade hela sjön som i en enda kittel, och hvart enda segel blåste ifrån oss, innan vi hann så mycket som gapa. Och midt framför förn steg det som en pelare utaf bara vatten. Den gick i spiral,