Sida:Nordstjernan1847.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

skynda till våra olyckliga bröders räddning. I sådan anda talade Spegel och hans ord trängde till hvarje hjerta och pressade tårar ur mångas ögon. Folk utskickades att upp- taga och vårda de sårade, hvarpå tropparna öfver det snö- och likhöljda fältet tågade vid klaraste månsken in till sta- den Lund.

Biskop derstädes var den lärde och myndige Winstrup. Han sjelf gynnade svenskarna. Hans dotter var förlofvad med en dansk officer; hon och biskopinnan gynnade danskarna. I biskopshuset var ett ståtligt gästabud tillagadt åt den af ko- nungarna som segrade. Biskopen unnade anrättningen åt Karl; biskopinnan åt Kristian. Karl blef den sannskyldige. Efter 18 timmars oupphörlig ridt och 12 timmars nästan oupphörligt fäk- tande, skulle måltiden blifva både välsmaklig och efterlängtad. Men bland de samlade officerarne saknades ännu Nils Bjelke. Han hade fäktat vid konungens sida större delen af dagen. Han skulle vid konungens sida äfven deltaga i qvällens glä- djemåltid. Han efterskickades, kom och fick sin plats bred- vid konungen. Denne kunde ej nog uttrycka sin beundran öfver Bjelkes hjeltemod och lofvade honom på stället Björ- neborgs grefskap, hvilket Bjelkes svärfar, gamle riksmarsken Gustaf Horn innehalt.

Efter intagen aftonmåltid tillbringades natten af konun- gen i biskopshuset och af tropparna i staden. Morgonen derpå hölls mönstring. Det var för Karl ganska sorgligt att rida förbi sina uppställda troppar och se huru de flesta hopsmält till nära hälften, och att dervid sakna så många personligt kända officerare. Än sorgligare blef ridten öfver slagfältet. Det var öfverallt beströdt med döda kroppar och dess snö purprad af de frusna blodströmmarna. Med smärtsamma ut- rop igenkände Karl ' gång på gång i de vanställda liken så- dana officerare, som han personligen känt och mycket älskat. Djupast blef smärtan, när han kom till den plats, der öfver- ste Borckhusen låg, omgifven af söner, slägtingar och sina trogna finnar. Konungen yttrade sin djupa sorg öfver de fallna, sitt deltagande i enkornas och barnens öde. På detta