små förbindelsetoner, där melodiens välljud så fogade. Härigenom vanns mera livaktighet i sången. Varje versrad begränsades genom notstreck, alla taktstreck bortföllo. I ett avseende förblev dock den rytmiska bearbetningen mindre god. För den musikaliska sidan glömde han ofta versens metriska fordringar. Vallerius var häri ett barn av sin tid. Så väl i konstmusiken som i den kyrkliga koralmusiken rådde under denna tid, vad textens metriska behandling beträffar, barbari. Det blev först de kommande tiderna förunnat att i den svenska psalmsången åstadkomma mera enhet mellan textens och musikens metriska fordringar. Att 1697 års koralpsalmbok i rent musikaliskt hänseende likväl överträffar den nya (av 1820), visas tillräckligt av de många försök, vilka i nutiden gjorts att återuppliva Gamla Psalmbokens melodiformer.
Koralpsalmboken utgjorde slutstenen i såväl reformationstidens som storhetstidens koralarbete. De gamla och nya kyrkosångerna voro samlade och i tryck gjorda allmänheten tillgängliga, de hade blivit underkastade en revision efter tidens fordringar och blivit försedda med Basso continuo för att kunna föredragas vid orgeln. Kyrkan hade även i musikaliskt hänseende fått en handbok, som gjorde de gamla handskrivna sångböckerna obehövliga.
Av den svenska mässan företogs år 1701 ett särtryck, tryckt hos H. Keyser i Stockholm: “Allmänt bruk att sjunga Bönerna, Välsignelsen, Epistlarna, Brudmässan och Litanian.“ Av enskilda psalmtryck från denna tid kan nämnas: “Själens Himla-Lust på Jorden, bestående uti XXXVI anderika Psalmer“, Stockholm 1700. Melodierna äro reviderade av P. P. Hoppe. Några äro tagna från Lobwasser, andra
