allenast man ej gör det för ofta“. Strax därefter omnämner han särskilt de tillfällen, vid vilka “diskantsång“ skulle förekomma: “på alla stora högtider, samt andra förefallande solenniteter, såsom kröningar, biskopars invigningar, kyrkoherdars insättande i förnäme städer, promotioner och rektorsomskiftningar uti akademierna etc.“
Orgelspelet i kyrkorna vann under detta tidevarv tämligen vidsträckt odling. Orgelns uppgift vid början av 1600-talet var att stödja kören, att intonera körsatserna och i växelverkan med kören utföra fria instrumentalsatser. Någon helt av orgeln beledsagad församlingssång lät länge vänta på sig. Orgelsatsen hade huvudsakligen två former, den ena det fria preludierandet, den andra den med löpningar och koloraturer utsirade vokalsatsen. Vid båda låg det nära till hands, att organisten sökte ådagalägga sin skicklighet genom att utspinna de instrumentala gångarna och löpningarna i det oändliga, så att kör- och församlingssången kom att lida därav. Även i Sverige innästlade sig detta missbruk. Laurelius stadgar därför, att organisten icke för sin egen berömmelses skull finge hantera instrument efter sin egen vilja, “brukandes därtill lättfärdiga och i församlingen otjänliga stycken, med mycken krus och kvinkelering“. Emellertid hade i Tyskland orgelspelet i början av 1600-talet fått ökad betydelse, i det orgeln fått till uppgift att beledsaga församlingssången. Härigenom måste de många löpningarna bortfalla och organisten noggrant hålla sig till den föreskrivna sångsatsen. I Sverige blev detta först sed mot mitten av 1600-talet. Laurelius talar blott om, att organisten skulle “spela sakta in med de psalmer, som i församlingen sjungas“ d. v. s. intonera
