290
Kevlaar (bar., bl. kör o. ork.). Även höra hit körverken Heidelbergerfatet (bas o. manskör) och An die Freude (manskör o. ork.). Nära den dramatiska musiken stå slutligen musiken till Peer Gynt och Signelills färd.
Den egentliga romansen, solosången med piano, den gamla tidens individuellaste produkt, är i allmänhet denna periods svaga sida. Även för Söderman har den ej samma betydelse i hans produktion. Bäst blir den därför under hans händer, där den kombineras med en eller annan handling, som skarpt kan karakteriseras. Vackrast är den måhända företrädd hos Söderman i manskvartetterna Längtan samt Och fast du svikit din flickas tro. Bondestilen i all sin robusta kraft har en glänsande skildrare i Söderman. Hit hör t. ex. solosången “Dans, ropte felen“, manskören “Og jeg vil ha'e meg en Hjertenskjer“ och främst av alla “Ett bondbröllop“.
En ställning för sig intager slutligen hans kyrkliga verk. De skilja sig avgjort från akademikernas och ansluta sig ej till någon särskild stil vare sig före eller efter honom. Det må därför ej förvåna oss, om vännerna av den akademiska kyrkliga stilen kort och gott förklarade dem för okyrkliga.
Främst av alla dessa står hans C-mollsmässa (med ett berömt instrumentalt offertorium). Av andra kyrkliga verk kunna nämnas: “Endlich ist das Werk vollendet“, psalmerna 23 och 117 samt några andliga sånger för bl. kör och orgel, motetter m. m. Till hans rent instramentala verk höra slutligen flera marscher samt en förträfflig orkesterbehandling av “Svenska folkvisor och folkdanser. “Av hans många ouverturer till skådespel har den till “Orleanska jungfrun“ blivit mest känd.
