.jpg)
August Söderman.
Söderman är tidsperiodens universellaste ande.
Han grep in på alla de fält tidsåldern särskilt
odlade: på folkvisans, instrumentalmusikens,
körmusikens, sångspelets och kyrkomusikens och på alla
tryckte han sin stämpel. Därför blev han ej blott
tidsålderns utan förvisso hela århundradets mest
fullödiga musikaliska konstnärspersonlighet. Med honom hade
perioden sagt sitt bästa och kunde gå framåt mot en ny
tid byggd på den solida grund, som redan lagts under
Normans och Södermans dagar.
Vi ha förut nämnt, att romansen var periodens svagaste sida. Vi mena ej därmed, att några romanser ej tillkommo, utan endast, att de, som skrevos, ej buro en sådan skarpt individuell prägel, att de kunde uppställas som mönster för sin tidsålders hela stil. Romanskompositörer har Sverige i allmänhet haft gott om, och man har därför ej så mycket fästat sig vid, då ett eller annat sånghäfte utkommit. Så mycket mera betydelse ha därför sådana verk haft, där en mera utpräglad egenart framträtt. Till dessa individuella verk inom solosången höra många av J. Jacobssons, Körlings, Svedboms och Myrbergs kompositioner. Såsom äkta barn av sin tid giva dessa kompositörer likväl sitt bästa, där romansen övergår i episk ballad.
John Jacobsson (f. 1835 å Lövholmen nära Sthlm, † 1909 i Sthlm, elev av F. Berwald, L. Norman och G. Mankell; musikhandlare) närmade sig Normans stil i sina instrumentala verk: en stråk-
