Sida:Quentin Durward 1877.djvu/301

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
259

»Jag tycker jag redan tagit ut min betalning i att skymfa och förbanna dig», sade Quentin.

»Hårda eller vänliga ord äro blott väder», sade ziguenaren, »som ej tynga något i vågskåln. Hade ni slagit mig, i stället för att hota, då — —»

»Det vore inte omöjligt, att det ännu kunde falla mig in att göra mig betald på det sättet, om du retar mig längre.»

»Det vill jag inte råda er till», sade ziguenaren; »en sådan betalning, gjord med en rask hand, kunde öfverstiga skulden och möjligtvis lemna en öfvervigt på er sida, hvilken jag ej är man att glömma eller förlåta. Farväl nu, ehuru blott för en tid. Jag skall gå och taga afsked af grefvinnorna de Croye.»

»Du?» sade Quentin förvånad — »du få tillträde till damerna, här, der de på sätt och vis äro nunnor, under en ädel stiftsfrus, biskopens systers beskydd? — Det är omöjligt.»

»Marthon väntar mig likväl för att föra mig till dem», sade ziguenaren med ett hånfullt leende, »och jag måste bedja er ursäkta, om jag lemnar er litet tvärt.»

Han vände sig om, liksom för att aflägsna sig, men kom genast tillbaka och sade med ett djupt, allvarligt eftertryck: »jag känner edra förhoppningar — de äro djerfva, men likväl ej fåfänga, om jag understöder dem. Jag känner era farhogor — de böra lära er klokhet, ej försagdhet. Hvarje qvinna kan vinnas. Grefve är blott ett öknamn, hvilket lika väl kan passa för Quentin, som öknamnet hertig för Carl, och konung för Ludvig.»

Innan Durward hann svara, hade ziguenaren lemnat salen. Quentin följde honom genast; men Hayraddin, som var bättre hemmastadd med lokalen, bibehöll det försprång han vunnit, och förföljaren förlorade honom ur sigte, då han sprang utför en liten baktrappa. Durward fortfor likväl att följa efter honom, ehuru utan att sjelf egentligen veta, hvarför han gjorde det. Trappan slutade med en dörr, som ledde till en trädgård, hvari han åter varseblef ziguenaren, som skyndade utför en slingrande gång.

Trädgården var på två sidor omgifven af slottet, en ofantlig gammal stenmassa, till hälften befästad borg, till hälften kloster; de andra två sidorna voro inneslutna