260
af en hög krenelerad mur. Under det han skred fram tvärs öfver trädgårdsgångarne till en annan del af byggnaden, der en liten bakport syntes bakom en med murgrön öfvervuxen, tjock sträfpelare, vände Hayraddin sig om, och viftade med handen ett triumferande farväl till sin förföljare, som såg, att bakporten verkligen öppnades af Marthon och att den nedrige ziguenaren insläpptes i det inre af de gemak, hvilka, såsom han förutsatte, beboddes af grefvinnorna de Croye. Quentin bet sig harmset i läppen och gjorde sig bittra förebråelser derför, att han ej yppat hela Hayraddins nedrighet för damerna och underrättat dem om hans stämplingar. Den fräckhet, hvarmed ziguenaren lofvat att understödja hans frieri, ökade hans harm och afsky, och det föreföll honom, som om äfven grefvinnan Isabellas hand skulle blifva vanhelgad, om den vunnes genom ett sådant beskydd. »Men det är alltsammans idel bedrägeri», sade han; »en fint af hans lumpna taskspelarkonst. Säkert har han skaffat sig tillträde till damerna under någon falsk förevändning och i någon nedrig afsigt. Det är emellertid bra, att jag fått veta hvar de bo. Jag vill passa på Marthon och bedja om ett samtal med dem, vore det också endast för att uppmana dem att vara på sin vakt. Det är hårdt, att jag skall nödgas gå smygvägar och nöja mig med att vänta, då sådana som han hafva fritt tillträde. De skola likväl erfara, att, ehuru jag är förvist från deras åsyn, Isabellas säkerhet dock alltid förblifver det förnämsta föremålet för min vaksamhet.»
Medan den unge älskaren var försänkt i dessa betraktelser, kom en gammal herre vid biskopens hofstat till honom från samma dörr, genom hvilken han sjelf ingått i trädgården, och gjorde honom med den största möjliga artighet uppmärksam på, att trädgården vore ensamt förbehållen biskopen och gäster af högsta rang.
Quentin hörde honom två gånger upprepa denna tillsägelse, innan har riktigt fattade hvad han menade; derpå spratt han upp, liksom ur en dröm, bugade sig och skyndade ut ur trädgården, under hela vägen åtföljd af den biskopliga tjenstemannen, som öfverhopade honom med ursäkter, för det han nödgats fullgöra sin pligt, och var så enträgen i sina bemödanden att betaga Quentin hvarje
