KAP. II. — DEN ORDNING I HVILKEN INSKRIFTEN ANBRAKTS PÅ STENEN.
I och för sig är det ju öfvervägande sannolikt, att inskriften huggits in i stenen i samma ordning, som ristaren afsåg att den skulle läsas. En utredning af ristningsföljden är sålunda af grundläggande betydelse för inskriftens tolkning. Märkvärdigt nog har en undersökning af denna viktiga fråga aldrig gjorts. Sophus Bugge antog i Rök I utan vidare motivering en läsningsordning, för hvilken det karaktäristiska och afgörande är, att det parti på stenens baksida, som är ristat med svensk-norska runor, läses omedelbart efter med samma runor ristade parti på stenens fram- och högra smalsida. I Rök I hade Bugge ännu icke dechiffrerat de båda raderna med äldre runor och endast delvis lönskriften på toppytan och öfverst på baksidan. När han senare dechiffrerat dessa partier, tillägger han dem efter de öfriga, dock så att han mellan dem inskjuter vänstra smalsidans lönskrift. I Rök III bibehåller Bugge denna ordning, och så gör också Brate i samma arbete samt i den 1918 utkomna delen af Östergötlands runinskrifter.
Denna läsningsföljd är emellertid godtycklig och skall nedan efter motivering ersättas af en annan.
Jag stöder mig till en början väsentligen på yttre kriterier, som ange den ordning i hvilken raderna huggits.
- aftuamuþ—þaʀ och (i)nuarin—sunu. Dessa två rader ha huggits först; detta framgår däraf, att de i genomsnitt äro betydligt bredare än öfriga rader; de ha sålunda ristats medan skriftytan ännu för öfrigt var tom. När de väl ha huggits, kom ristaren under fund med, att återstående runor för utrymmets skull måste göras mindre höga. Att dessa rader börja inskriften framgår också däraf, att de gifva oss namnen på den som åstadkommit vården och på den åt hvilken den är egnad.
- De återstående lodräta raderna på samma sida: sakum—sakaʀ.
- De båda vågräta raderna under 1 och 2: raiþ—karuʀą samt den i omedelbart sammanhang med denna stående lodräta, nedifrån uppåt löpande raden å högra smalsidan. Ett yttre vittnesbörd om att sistnämnda rad hör hit ha vi däri, att den börjar midt för det ställe, där den nedersta af de båda vågräta raderna på den sida vi funnit vara ristningens framsida slutar: alltså kuta—marika.
Sedan kan ej med säkerhet på yttre grunder afgöras, hvilken sida som närmast följer. Det kan ha varit vänstra smalsidan, det kan också ha varit
