Motioner i Första kammaren, Nr 24. 13 storlek och som oj häller torde vara så väsentligt mycket större än värdet av den årliga skada, som vattonföroreningen åstadkommer. Rennsshandlingarnc av den 15:de, 17:de och 19:de maj återgå härmed. Lund den 9 juni 1933. Gust. Swena/ndør. Bilaga 2. Lantbruksstyrelsen, angående lagstiftning rörande vatten- och luftförarening. Till Konungen. Den 3 juni 1915 avgav den s. k. dikningslagskommittén betänkande med förslag till lag angående vatten- och luftförorening m. m. I detta betänkande har förebragts utredning om föroreningsfrågan i dess helhet och därvid beaktats även fiskets synpunkter. Kommitténs förslag föranledde emellertid ingen Kungl. Maj :ts åtgärd, varför lantbruksstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 1 februari 1926 hemställde om upptagande till förnyad behandling av denna för sötvattensfisket mycket viktiga fråga. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 29 okt. 1928 med förslag till åtgärder för upphjälpande av sötvattenfisket framhöll Lantbruksstyrelsen återigen den stora betydelsen av att ovanberörda kommittéförslag snarast upptoges till skärskådande, därvid frågan om ordnande av en effektiv tillsyn över anordningar till förhindrande av dylik förorening borde ägnas särskild uppmärksamhet. Vid avlåtande till riksdagen av Kungl. Maj:ts proposition den 14 mars 1930 nr 264 angående åtgärder för upphjälpande av sötvattenfisket m. m. erinrade föredragande departementschefen, att det ovannämnda betänkandet dittills ej föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd, men att nämnda ärende, som vore synnerligen vidlyftigt och av invecklad beskaffenhet, torde komma att bliva föremål för vidare behandling inom justitiedepartementet. Enligt vad lantbruksstyrelsen nu inhämtat har emellertid denna fråga ännu ej blivit föremål för den ytterligare utredning, som enligt vad ovan nämnts torde vara erforderlig före frågans slutliga prövning. Lantbruksstyrelsen tillåter sig med anledning härav framhålla följande. . I och med industriens starka utveckling under de senaste årtiondena hava vårt lands vattendrag alltmer kommit att tagas i anspråk av densamma såväl för själva driften som för att uppsamla de därvid uppkommande avfallsprodukterna. Ehuru dessa avfallsprodukter ingalunda under alla förhållanden äro av direkt skadlig art, kan dock så ofta sägas vara fallet. Detta äger giltighet med hänsyn till såväl fisket som den allmänna hygienen. I sistnämnda avseende innehåller dock gällande hälsovårdsstadga ganska detaljerade föreskrifter till skydd mot förorening från industriens sida. Några i lika grad effektiva bestämmelser till skydd för fisket finnas däremot ej. I sistnämnda avseende gälla allt fortfarande inga andra bestämmelser än vissa föreskrifter i Kungl. Maj:ts förordning den 30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet å hans grund. Dessa föreskrifter som återfinnas i 12 § av sagda förordning, ålägga ägaren av sågkvarnar, andra verk och inrättningar att tillse, att avfall,
