Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/337

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Håll upp, Sonja! ... det är nog! Plåga mig inte», bad han med ett uttryck av djup smärta.

Han hade inte föreställt sig, att han skulle bekänna sin synd på detta sätt.

Alldeles utom sig sprang hon tipp, vred händerna, avlägsnade sig, men kom genast tillbaka och satte sig så nära honom, att deras skuldror nästan vidrörde varandra. Men plötsligt sprang hon upp såsom träffad av en dolkstöt, uppgav ett vilt rop — och kastade sig på knä för honom, utan att veta vad hon gjorde.

»Vad har ni gjort med er själv?» utropade hon förtvivlad, varefter hon slog sina armar omkring hans hals.

Raskolnikov drog sig undan och såg på henne med ett sorgset leende.

»Vad du är underlig, Sonja! Du omfamnar och kysser mig, sedan jag sagt detta ... Du vet nog ej, vad du gör.»

»Det finns ju ingen, ingen i hela världen, som är olyckligare än du!» ropade hon utom sig och utbrast plötsligt i en krampaktig gråt.

Redan länge hade en ny känsla väckts inom honom och gjort hans hjärta vekt. Slutligen kunde han inte längre behärska sig. Två stora tårar glänste i ögonen och blevo hängande i ögonhåren.

»Du skall inte övergiva mig, Sonja?» frågade han och betraktade henne nästan hopplöst.

»Nej, nej ... aldrig, aldrig!» utropade Sonja. »Jag vill följa dig, följa dig överallt! O, gode Gud! ... o, jag olyckliga ... varför har jag inte känt dig förr! Varför kom du inte till mig förr? O, min Gud!»

»Nu har jag ju kommit.»

»Nu, ja nu! ... Vad är nu att göra? Vi skola förbliva hos varandra. Jag följer med dig till Sibirien!»[1]

Han överfölls av en plötslig känsla av ovilja. Det hos honom vanliga, föraktfulla leendet lekte på hans läppar.

»Sibirien ... dit reser jag aldrig», sade han.

Sonja såg frågande på honom. Efter det första lidelsefulla utbrottet av medlidande med den olycklige återkom den förfärliga tanken på mordet. I den förändrade ton, med vilken han yttrade dessa ord, hörde hon plötsligt mördaren tala.

Hon såg på honom med bestörtning. Ännu visste hon ju så gott som intet. Hon visste varken varför eller huru eller i vilken avsikt mordet var begånget. Först nu gjorde hon sig

  1. Dödsstraffet existerar i Ryssland endast för politiska förbrytelser. Mördare dömas till tvångsarbete i Sibiriens fästningar och bergverk.
22 — Raskolnikov.337