Det är motsatser, som inte kunna förenas, och redan av detta skäl synes det mig, att en saklig sammanjämkning var svår att göra inom utskottet. Men även om man tänker sig, att det, som flickats in, hade stått i ett naturligt sammanhang med det andra — antingen varit en begränsning eller en utvidgning av utskottets motivering — menar jag, att efter vanlig konstitutionell praxis någon sammanjämkning ändå inte kunnat äga rum utan att den del, som man här i kammaren flickat in, borde ha fallit bort ur motiveringen. Vi ha nämligen i sammanjämkningarnas historia otroligt många exempel på att så förfarits, och det är förmodligen endast undantagsvis — jag känner personligen inga sådana fall — då man förfarit annorlunda. Den sammanjämkning, som skedde år 1900 i rösträttsfrågan, är ett klassiskt exempel. Den gången voro båda kamrarna eniga om en skrivelse till Kungl. Maj:t om en fullständig och fördomsfri utredning av den politiska rösträttsfrågan, men motiveringarna från de olika kamrarna innehöllo rätt olika saker och ting. Konstitutionsutskottet lade fram ett förslag, där man samvetsgrant hade rensat ut allt sådant, som första kammaren hade bifallit, men andra kammaren avslagit. Och detta har sedermera varit dagligt bröd. Vi hade ju för en fjorton dagar eller tre veckor sedan ett bevillningsutskottsutlåtande angående ny tullutredning, där andra kammaren strök en del av motiveringen, som den ansåg vara farlig. Jag har frågat bevillningsutskottets ordförande, om detta kommer att vålla utskottet några svårigheter, då det gäller att redigera riksdagsskrivelsen, och han har förklarat, att så kommer inte att ske. Den punkt, som man strök i andra kammaren, kommer att falla bort av sig själv i skrivelsens motivering.
Jag har därför inom utskottet menat, att antingen klämmen är oberoende av motiveringen — således är förståelig utan denna — eller på visst sätt är beroende av motiveringen, d. v. s. verkar tom utan denna, så har den konstitutionell praxis i det stora hela — riksdagen gör ju då och då ett litet språng åt sidan — varit denna, att vad riksdagens båda kamrar i motiveringen varit ense om, det har ingått i riksdagens skrivelser, vad man däremot i motiveringen varit oense om, det bär fallit bort. Jag har inte ansett, att det funnits någon som helst anledning att i förevarande fråga gå ifrån denna praxis.
Men om det nu är på det viset, att denna min uppfattning är riktig och delas av kammarens talman, då är det ju inte någon anledning för mig att framställa något yrkande. Skulle den däremot inte delas av kammarens talman, då är ett yrkande om avslag möjligen onödigt, och jag kommer vid sådant förhållande att subsidiärt stödja utskottets sammanjämkningsförslag.
Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat sig, varvid ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr förste vice talmannen.
Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! När man talar om en motivering, menar man ju i allmänhet anförandet av de skäl, på vilka klämmen stöder sig. Men i en motivering i vidsträckt mening kan även ingå ett supplement till klämmen. I motiveringen kan man intaga vissa uttalanden, till vilka klämmen hänvisar, icke såsom skäl utan såsom moment i själva klämmen, fastän de formellt fått stanna kvar i motiveringen. Den praxis, som då tillämpas rörande motiveringar i deras egenskap av anförande av skäl för en kläm, kan icke gärna åberopas för behandling på samma sätt av motiveringar av det andra slaget.
I det nu föreliggande fallet måste jag för min del säga, att även om jag skulle kunna vara med om att låta vanlig praxis rörande motiveringar tillämpas — det kan man ju mycket väl göra även på det här andra, om man så vill — så finns dock icke något tvingande skäl till att göra det. Jag
