kamrarna inte vilja någonting i någon viss riktning — i varje fall bort från det nuvarande. Om således första kammaren vill en sak, och andra kammaren inte vill den — i de flesta fall har det ju varit tvärtom — kan ingen sammanjämkning ske. Detta är också något, som har fastslagits av en lång praxis, och det förändras inte av den omständigheten, som ju inträffat rätt ofta, att vid en sammanjämkning av större lagkomplex man handlat efter principen do ut des, d. v. s. »tar du det, så tar jag det, och släpper du det, så släpper jag det».
Om jag nu efter dessa föranmärkningar går till den fråga, som det här gäller, kan det sägas, att kamrarnas beslut i den här saken, kamrarnas sakbeslut, om jag får använda den glosan, falla under riksdagsordningens 63 § mom. 4, som lyder: »Vad kamrarna sammanstämmande besluta, det vare riksdagens beslut.» Vad riksdagen har beslutat är nämligen följande: Riksdagen har bemyndigat »Kungl. Maj:t att med aktgivande å de synpunkter, utskottet i det föregående gjort gällande, utfärda erforderliga föreskrifter angående planläggningen av arbetet inom gymnasium och lyceum». Detta är kamrarnas samstämmiga sakbeslut, men det syftar onekligen tillbaka på motiveringen — »med aktgivande å de synpunkter, utskottet i det föregående gjort gällande». Det är uppenbarligen så, att kläm och motivering här stå i ett mera intimt samband med varandra än som vanligtvis brukar vara fallet, och att man har svårt att riktigt förstå, vad klämmen här skall betyda, för den händelse man inte går tillbaka till motiveringen.
Då jag ser saken uteslutande från konstitutionell synpunkt, menar jag, att jag mycket väl kan ta allt vad som står under memorialets »II. Angående utskottets motivering» i ett sammanhang, och om jag då tar studentexamen först, beror detta därpå, att jag finner den vara lättast. Här ligger det så, att båda kamrarna ha godkänt motiveringen. Denna innebar, att utskottet inte kunde tillstyrka någon av de motioner, som funnos här, varken den socialdemokratiska motionen eller herr Lindhagens eller herr Järtes. Men dessutom har andra kammaren bifallit reservationen, som ju innebar en skrivelse till Kungl. Maj:t. Första kammaren har, som vi alla veta, avslagit detta skrivelseförslag. Här har följaktligen den oformligheten ägt rum i andra kammaren, att man där bifallit skrivelseförslaget, men glömt att ur motiveringen rycka ut det stycke, där kammaren redan fattat beslut om att avslå de motioner från de olika kamrarna, som innehöllo förslag om en sådan skrivelse. Här ligger det följaktligen rent sakligt så, att andra kammaren vill skriva, första kammaren däremot vill inte, och det har förefallit mig, som om det således på den punkten inte förelåg den nödvändiga grunden för en sammanjämkning. Jag har därför inom utskottet förfäktat den meningen, att en sammanjämkning i det här fallet enligt vanlig konstitutionell praxis inte gärna kan äga rum.
Går jag därefter till den andra frågan, som i utskottets memorial kommer först, nämligen frågan om kristendomen, ligger saken så, att där ha båda kamrarna godkänt utskottets organisationsförslag ifråga om gymnasiet. Detta innebar ju, att man på gymnasiet skulle läsa sju ämnen, fördelade så att de fyra skulle utgöra en obligatorisk kärna och de tre återstående skulle kunna väljas till enligt alldeles fria tillval. Det innebar, vad kristendomen beträffar, inte, att den skulle avskaffas; det innebar endast, att det ämnet komme att spela samma roll som alla de övriga icke-obligatoriska ämnena. Men vid sidan av detta har första kammaren flickat in en passus, enligt vilken ämnet kristendom skulle bibehålla sin nuvarande obligatoriska ställning. I denna kammare har således också skett en oformlighet. Sammanjämkningen, som man nu begärt av utskottet, borde egentligen ha skett redan här i kammaren på det sättet, att förslagsställaren inarbetat denna passus i utskottets motivering i övrigt, ty så, som det nu står, strida dessa båda anvisningar emot varandra.
