Motioner i Andra kammaren, Nr 153. 5 - Nr 153. AV hfifl Hage, angående viss ändring av byggnadsstadgan. Genom beslut vid 1937 års riksdag infördes i kungl. byggnadsstadgan av den 20 november 1931 en ny paragraf 79 A, som berör bostadsbyggande i städer inom stadsplan. I nämnda paragraf finnes även en punkt 5 av följande lydelse: "Boningshus av trä må icke uppföras med flera än två våningar. Om särskilda skäl därtill föranleda, må vinden därjämte inredas, dock icke till mer än 1/s av dess yta." Vid en debatt under senaste höstriksdag, då justitieministern avgav ett svar på en interpellation av undertecknad Hage rörande åstadkommandet av en ifrågasatt hyresregleringslagstiftning, komdebatten - som i stor utsträckning kretsade kring frågan, huru en tillräcklig bostadstillgång skulle kunna åstadkommas - även in på spörsmålet, om icke detta även skulle kunne ske genom inredande i vissa fall- av bostäder på vindar, där utrymme härför funnes. Den talare, som i debatten berörde denna fråga - herr Lövgren i Boden - påtalade, att man i nämnda stad efter en inventering av för ändamålet lämpliga vindsutrymmenplanerat för åstadkommande av en nyproduktion av bostäder på detta sätt. Detta torde också varit fallet inom en del andra samhällen, där bostadsbrist existerar. Ävenså åstadkoms under förra kriget en ökad bostadsproduktion bl. a. på detta sätt. Talaren anmärkte emellertid, att han kunde förstå, att det kunde anföras viss betänksamhet mot ett sådant slag av bostadsproduktion. Detta sistnämnda är naturligtvis riktigt. Under normala tidsförhållanden är det säkerligen väl motiverat, att lagstiftningen ser till, att hyresgästerna i ett hus få disponera en tillräcklig del av vindsutrymmet för förvaring av diverse tillhörigheter - i den mån man icke på annat sätt kunnat ordna med tillräckliga utrymmen för detta ändamål. Detta torde - tillsammans med vissa eldfaresynpunkter - ha varit anledningen därtill, att lagstiftarna ansett sig böra genom den här förut nämnda författningsformuleringen bestämma en viss inskränkning i rätten att utnyttja vindsutrymmet i en fastighet för inredande till bostäder. f De bestämmelser, som här berörts, äro alltså helt visst under normala tidsförhållanden och i stadssamhällen med en rimlig bostadstillgång väl motiverade. Men då man nu kommit in i en situation, då det i ett mycket stort antal samhällen i landet råder en mycket betydande och alltjämt tilltagande bostadsbrist och då det framförallt gäller att så fort som möjligt råda bot på detta onda, skulle det säkerligen icke vara så orimligt, om man till ett allvarligt övervägande upptoge även den frågan, om en
