förmögenhetsbrott kunna grunda återfall men verkan därav gjorts mindre sträng och
formbunden. Emellertid har regelns utsträckning till alla förmögenhetsbrott medfört, att enligt förslaget dom å böter kan grunda återfall ej blott som nu vid snatteri utan även vid andra ringa förmögenhetsbrott. Visserligen kan det understundom vara befogat att låta återfall leda till att frihetsstraff ådömes i stället för böter, t. ex. om en person vid upprepade tillfällen gjort sig skyldig till mindre bedrägerier, men det synes icke tilltalande att överhuvud räkna med återfallsskärpning på grund av ett förmögenhetsbrott som är så obetydligt, att det ansetts kunna försonas med ett ringa antal dagsböter. Utskottet har även fäst avseende vid att införande av återfallsgrundande verkan vid varje bötesstraff för förmögenhetsbrott som konsekvens torde föra med sig att alla sådana straff redovisas i straffregistret, en anordning som ur flera synpunkter kan väcka betänkligheter. Enligt utskottets mening tala övervägande skäl för att en gräns för återfallsgrundande verkan drages vid bötesstraff av viss storlek, en gräns som lämpligen kan bestämmas till sextio dagsböter, motsvarande det i 30 kap. 6 § rättegångsbalken bestämda straffminimum för tilltalads rätt att överklaga hovrätts utslag. Utskottet föreslår därför, att till första stycket i 4 kap. 14 § fogas en ny punkt av innehåll, att dom å lägre bötesstraff än sextio dagsböter ej må tillräknas någon till sådan förhöjning av straff som i paragrafen sägs. Såsom konsekvens härav föreslår utskottet vissa jämkningar i propositionens förslag till ändringar i strafflagen för krigsmakten och lagen om straffregister.
En annan i propositionen berörd allmän straffrättslig fråga angår åtalsrätten. Enligt propositionen förläggas alla förmögenhetsbrott under allmänt åtal med allenast två inskränkningar: dels må flertalet brott mot närstående åtalas av allmän åklagare endast efter angivelse eller om överåklagaren finner det påkallat ur allmän synpunkt; dels tillåtes allmänt åtal av vissa lindrigare förmögenhetsbrott – oredligt förfarande, olovligt förfogande och olovligt brukande – först efter sådan lämplighetsprövning från överåklagarens sida. Mot vad sålunda föreslagits har utskottet intet att erinra, men utskottet vill framhålla, att den möjlighet till allmänt åtal efter överåklagarprövning som propositionen öppnar beträffande s. k. avbetalningsförskingring icke är avsedd att komma till användning annat än i sällsynta undantagsfall, Utskottet vill också framföra önskemålet att vid den fortsatta revisionen av strafflagen måtte tagas under övervägande, huruvida icke det i åtalsbestämmelser begagnade uttrycket "landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen" skulle kunna utbytas mot "överåklagaren". Den föreslagna anordningen att i vissa fall efter överåklagarprövning medgiva allmänt åtal vid brott, som eljest böra vara undantagna från sådant åtal – vilken anordning innebär en nyhet i vår rätt – synes för övrigt erbjuda en utväg att undanröja olägenheter som yppat sig beträffande andra brott än förmögenhetsbrotten. Sålunda torde man på denna väg möjligen kunna lösa den vid
1938 års riksdag behandlade frågan om ändrade åtalsregler för beredande av ökad trygghet för hustru mot misshandel i hemmet.
Den reglering av åtalsrätten beträffande förmögenhetsbrotten, som propositionen innefattar, har ej avseende å frågan om eftergift av åtal. Denna
