fråga får emellertid en ökad aktualitet genom den utsträckning av det straffbara området som propositionen innebär. Framför allt synes straffbeläggandet av försök till snatteri och liknande lindriga brott, vilka ofta förövas av ungdom utan mera utpräglade brottsliga anlag, såsom komplement kräva införande av en vidgad möjlighet att underlåta allmänt åtal och i stället anlita andra samhälleliga åtgärder för den felandes tillrättaförande.
Särskilt beträffande ungdom i åldern 15–18 år måste det i många fall anses lämpligare att den som begått ett kanske helt ringa förmögenhetsbrott blir föremål för ingripande från barnavårdsmyndighet än att åtal väckes mot honom inför domstol. Är fallet av den art att ett omhändertagande för uppfostran finnes påkallat, torde sålunda mången gång en av barnavårdsnämnden ombesörjd skyddsuppfostran vara att föredraga framför en av domstol ådömd tvångsuppfostran. I samband med den nya lagstiftningen om villkorlig dom, vilken emellertid ännu ej trätt i kraft, genomfördes sådan ändring i barnavårdslagen att åtal kan eftergivas beträffande den som för skyddsuppfostran intagits å skyddshem. Emellertid kunna de ifrågakommande brotten ofta vara av så ringa beskaffenhet eller omständigheterna eljest vara sådana, att ett intagande å skyddshem vore en onödigt stark reaktion från det allmännas sida med anledning av brottet. Anstaltsvård bör ju icke tillgripas, om den kan undvikas. Barnavårdslagen erbjuder också andra former för ingripanden, vilka kunna vara tillräckligt effektiva. Beträffande minderårig kan det sålunda, även då denne uppnått straffbarhetsåldern, stundom vara tillräckligt att påkalla strängare tillsyn i hem eller skola i förening med en allvarlig varning för vad han låtit komma sig till last. Det synes därför föreligga behov av möjlighet till åtalseftergift beträffande ungdomliga lagöverträdare, särskilt i åldern 15–18 år, även i andra än de fall som avses med ovannämnda ändring i barnavårdslagen.
Emellertid har utskottet inhämtat, att i de av justitieministern för strafflagberedningen lämnade direktiven jämväl ingår att närmare undersöka spörsmålet om införande av regler om åtalseftergift beträffande sådana fall, där fråga är om brottslighet av mera tillfälligt slag. Utskottet finner därför icke anledning att föreslå någon särskild skrivelse från riksdagen till Kungl. Maj:t i ämnet utan inskränker sig till uttalande av önskemålet att utredningen angående åtalseftergift i fråga om ungdomliga lagöverträdare måtte fullföljas utan dröjsmål och förslag i ämnet snarast föreläggas riksdagen.
Enligt propositionen skola förmögenhetsbrotten regleras i 20–23 kap.,
vilka erhålla helt ny lydelse. Åtskilliga brott, som nu behandlas i 22 kap.
men som ansetts icke ha sin rätta plats bland förmögenhetsbrotten, ha i
huvudsakligen oförändrat skick överförts till andra kapitel. Sålunda ha 22 kap.
7–9 §§, som avse vissa kränkningar av familjerättigheter m. m., flyttats till
17 kap., vars nuvarande rubrik "Om äktenskapsbrott" i samband därmed
ändrats till "Om brott emot familj". De obetydliga förändringar som gjorts
i samband med överflyttningen innefatta icke någon fullständig reformering
av ifrågavarande till stor del föråldrade bestämmelser. Anledning saknas att
i förevarande sammanhang taga ståndpunkt till frågan hur dessa brott
