Riksdagens skrivelse Nr 229. 5 lån hos rörelsen. De sålunda anförda skälen ha motiverat den i propositionen intagna ståndpunkten, att hinder ej bör möta för kasserörelsen att tillhandahålla även primärkredit. Departementschefen har emellertid ansett sig böra erinra om de möjligheter att tillgodose jordbrukets behov av dylik kredit, som erbjudas av andra kreditinrättningar, samt betonat angelägenheten av att kasserörelsen inriktar sig på sin huvuduppgift och sålunda ej ger alltför stort utrymme ät primärlånegivningen. Riksdagen, som biträder denna uppfattning, vill - särskilt med hänsyn till de betänkligheter, rörelsens starka intresse för primärkreditgivningen måste väcka ur likviditetssynpunkt - tillägga, att rörelsen måste iakttaga stor aktsamhet i fråga om krediter, som kunna väntas utestå under lång tid. I detta sammanhang må erinras, att hypoteksföreningarna under statens medverkan bildats särskilt för att tillhandahålla jordbrukarna på lång sikt bundna primärlån, vilka stå till förfogande under lånetiden utan risk för uppsägning och löpa med oförändrad ränta oavsett de räntehöjningar, som kunna inträffa. Enligt riksdagens mening är en begränsning av rörelsens befattning med primärkrediten naturlig med hänsyn till rörelsens organisation och kapitalanskaffning samt ägnad att förhindra en onödig belastning av rörelsens resurser. Det torde vara i hög grad önskvärt att förebygga, att- rörelsen i fortsättningen utvecklas till att bli väsentligen ett primärlåneinstitut vid sidan av de redan för detta ändamål verksamma inrättningarna. Rörelsen bör i stället inriktas på att fylla den uppgift, statsmakterna i första hand anförtrott densamma, nämligen att sörja för de kreditbehov för jordbruket, vilkas tillgodoseende icke särskilt ankommer på andra kreditinrättningar, d. v. s. närmast behovet av driftkredit för jordbruksändamål. Främst bland de organisationsfrågor, som upptagits i propositionen, står den ovan delvis berörda frågan om en rationell reglering av verksamhetsområdena för de olika kreditinrättningar, som väsentligen tillgodose jordbrukets kreditbehov, nämligen jordbrukskasserörelsen, landshypoteksinstitutionen, aktiebolaget Jordbrukarbanken och sparbankerna. En lösning av denna fråga torde enligt riksdagens mening svårligen kunna ske lagstiftningsvägen. Då en sammanslagning av ifrågavarande kreditinrättningar icke, såvitt nu kan bedömas, torde kunna genomföras, synes en tillfredsställande avvägning mellan olika intressen knappast kunna ernås på annan väg än genom en samverkan dem emellan till utjämnande av onödiga konkurrensförhållanden på marknaden. Jordbrukskasseutredningen har i sådant avseende uttalat såsom önskvärt, att hypoteksinstitutionen och jordbrukskasserörelsen var för sig lämna lånesökande uppgifter angående de lånemöjligheter, som erbjudas av den andra institutionen. Enligt riksdagens mening är det över huvud taget ett önskemål av vikt, att jordbrukets kreditmöjligheter genom lämplig upplysningsverksamhet klargöras för jordbrukarna. Riksdagen får därför ansluta sig till tanken på en sådan utredning rörande möjligheterna att i kreditförbilligande syfte åstadkomma ett fastare samarbete mellan jordbrukskasserörelsen och övriga kreditinrättningar med mera betydande utlåning till jordbruket, som i propositionen förordats.
