Sida:Rd 1942 C 36 14 Riksdagens skrivelser och förordnanden nr 1 489.djvu/668

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

12 Riksdagens skrivelse Nr 374. drivande påtaglig. Medan decentraliseringsprincipen i avsevärd utsträckning genomförts beträffande marinen och flygvapnet, är i fråga om armén det operativa förberedelsearbetet centraliserat till försvarsstaben. Ehuru det givetvis icke är nödvändigt, att denna angelägenhet handhaves på likartat sätt inom alla försvarsgrenarna, framstår onekligen denna divergens såsom ur principiell synpunkt mindre tilltalande. Särskilt kan det med ett visst fog sägas, att försvarsstaben därigenom får en kraftigare armébetoning än som är överensstämmande med den önskvärda balansen mellan de tre försvarsgrenama. Å andra sidan kunna de av bland andra överbefälhavaren framförda skälen för att armén i förevarande avseende bör intaga en annan ställning än marinen och flygvapnet icke sägas sakna berättigande. Riksdagen, som redan i det föregående anslutit sig till förslaget, att det operativa förberedelsearbetet beträffande marinen och flygvapnet skall decentraliseras till marin- respektive flygstaben, anser sig därför i varje fall icke för närvarande hava tillräckligt underlag för ett uttalande, att en motsvarande decentralisering också bör äga rum för arméns del. Ytterligare är att märka, att den centralisering av arméns operativa spörsmål till försvarsstaben som propositionen innebär så tillvida icke är fullständig, som enligt förslaget organisationsavdelningen alltjämt liksom nu är fallet skall ingå i arméstaben och arméns futrustningsavdelning jämväl skall förläggas dit. En konsekvent tillämpning av centraliseringsprincipen synes böra medföra, att i varje fall organisationsavdelningen överfördes till försvarsstaben. Vissa sakliga skäl kunna givetvis åberopas för propositionens förslag även i denna del, men enligt riksdagens mening måste det å andra sidan sägas innebära en organisatorisk svaghet att låta arméns operationsoch organisationsavdelrringar, vilka äro i sin verksamhet i många avseenden avhängiga av varandra, tillhöra skilda staber. Att denna svaghet blir mindre påfallande, därest i enlighet med departementschefens uttalande särskilda sambandsofficerare för detta ändamål placeras såväl i försvarsstaben som arméstaben, skall dock icke fömekas. Av vad sålunda anförts framgår, att riksdagen för sin del icke är helt övertygad om att den i propositionen framlagda lösningen av problemet om det operativa förberedelsearbetets handhavande är den under alla förhållanden lämpligaste. Att riksdagen hyser vissa tvivel därom, beror bland annat på att riksdagen icke kunnat undgå att finna, att vissa av de brister som yppats i förhållandet mellan arrnéstabens och försvarsstabens verksamhet hänföra sig till organisatoriska förhållanden, vilka föreslås i stort sett bibehållna jämväl i fortsättningen. Då riksdagen emellertid anser sig böra nu ansluta sig till propositionens förslag i denna del, beror detta huvudsakligen därpå, att icke heller de lösningar i annan riktning, som av olika myndigheter föreslagits, kunna sägas vara fritagna från befogade erinringar. Vid sådant förhållande och då det enligt riksdagens mening icke är tillrådligt att i nu rådande läge vidtaga andra ändringar i fråga om principerna för försvarsväsendets ledning än sådana som äro ur organisatorisk synpunkt oundgängligen påkallade, anser sig riksdagen icke nu kunna förorda någon annan