Tvivelsutan har utredningsmannen rätt, när han säger, att ett bibehållande i enskild ägo av mangårdsbyggnaden med kringliggande tomt och trädgård torde få antagas i icke oväsentlig mån vara ägnat att bryta udden av det psykologiskt betingade motstånd mot bildande av sambruksförening, som åtminstone till en början måste antagas komma att [möta från självägande jordbrukares sida. Ett hänsynstagande till detta psykologiska moment är därför onekligen i och för sig påkallat. Men frågan är, huruvida gällande fastighetsbildningsrättsliga stadganden medge avskiljande av- en för föreningsjordbruket erforderlig bostadsbyggnad med tillhörande tomt och trädgård till särskild fastighet. De sakkunniga vilja härvid understryka, att en avstyckning av tomtmarken tvivelsutan förutsätter en sammanläggning av den övriga till föreningen överlåtna jorden. Nämnda fråga kan säkerligen bliva av icke ringa praktisk betydelse. Det kan sålunda med rätt stor sannolikhet förutspås, att om någon enda av de tilltänkta föreningsmedlemmarna ställer krav på dylikt avskiljande, de övriga byamännen som regel komma att ställa samma krav för egen del och detta även om deras mangårdsbyggnad icke skulle vara fäderneärvd. Av psykologiska skäl lär den ene icke vilja i detta hänseende vara sämre än den andre. I 19 kap. 3 § 2. jorddelningslagen uppställes såsom villkor för avstyckning från jordbruksfastighet, att den fastighetsbildning som skulle uppstå genom avstyckningen bereder ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande befolkningen eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen i orten. I fastighetsbildningssakkunnigas år 1944 avgivna betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av jorddelningslagen m. m. (19 kap. 18 § första st.) formuleras berörda rekvisit så, att ändringen i fastighetsindelningen icke får medföra märklig skada för jordbruksnäringen utan motsvarande nytta för densamma. Klart är, att det i vanliga fall icke kan vara till gagn för jordbruksnäringen utan tvärtom måste skada denna att avskilja för jordbruket erforderlig bostadsbyggnad med tillhörande tomt från jordbruksjorden. Men när det gäller det speciella fall, varom här är fråga, nämligen att avskiljandet ingår som ett led i och tänkes utgöra en förutsättning för en långt siktande rationaliseringsåtgärd, blir läget ett annat. Det gäller då att mot varandra väga å ena sidan nyttan för jordbruksnäringen av att ett flertal mindre brukningsenheter omvandlas till ett för rationell drift ägnat storjordbruk och å andra sidan den skada för denna näring, som kan uppkomma genom avstyckningsåtfgärden. Vid denna avvägning må till en början beaktas, att det otvivelaktigt måste anses vara till skada för sambruksföreningen att för denna erforderliga bostäder kunna försäljas till personer utanför medlemskretsen eller vid medlems dödsfall komma att övergå å personer, vilka icke äro villiga att inträda i eller ändock överlåta bostaden å föreningen. Avskiljande av bostäder med tillhörande områden från jordbruksjorden kan i förevarande fall ha även andra skadliga verkningar, nämligen ur arronderings- och därmed driftssynpunkt. Självfallet behöver detta icke alltid vara fallet. På åtskilliga håll, särskilt i slättbygderna, är det emellertid ej ovanligt att bostäderna ligga spridda å åkerfälten. I dessa fall skulle det uppenbarligen kunna vara olämpligt att avskilja tomtmarken, ty om en sålunda avstyckad fastighet komme att förvärvas av någon utomstående, skulle Ju utsikterna att förvandla tomtmarken till produktiv jordbruksjord praktiskt taget försvinna. Men även om tomtmarken komme att bevaras i en föreningsmedlems ägo, skulle ett avskiljande av densamma till särskild fastighet i nu berörda fall kunna vara ägnat att för onödigt lång tid konservera
