nas säregna karaktär ansetts böra erhålla en från såväl föreningslagens som bostadsrättslagens bestämmelser avvikande utformning. i Rörande lagförslagets huvudpunkter i nu berörda hänseende anföres i betänkandet. Mot varandra stå den enskilde medlemmens befogade krav på att vid fullt legitim "anledning till avgång kunna realisera sitt i föreningen nedlagda kapital – vilket väl i regel kommer att utgöra hans enda tillgång – och de övriga medlemmarnas lika befogade krav på att icke hela företaget äventyras för tillgodoseende av en enskild medlems intressen. Det torde under alla omständigheter få anses uteslutet, att en medlem i sådan sambruksförening, som bildats genom tillskott av medlemmarna tillhörig jord, skulle kunna ställa krav på att vid avgång återfå den jord han en gång överlåtit till föreningen. Även om sammanläggning av föreningens fasta egendom till en jordregisterenhet icke skett, vore det uppenbarligen en i föreningens förhållanden djupt ingripande händelse, om ett dylikt krav vunne beaktande. De gemensamma ekonomibyggnader, som uppförts av föreningen, hava beräknats efter viss brukningsareal. Detsamma gäller maskinell utrustning, som föreningen anskaffat. I dessa tillgångar nedlagda medel skulle delvis bliva dött kapital, om den gemensamma arealen minskades. Hela den ekonomiska planen skulle måhända kullkastas. Mången gång ha kanske de av den avgående medlemmen tillskjutna ägorna undergått en genomgripande förändring: en för det gemensamma företaget avsedd byggnad kan ha anlagts på dessa, jordförbättringsarbeten utförts, vägar upptagits eller igenlagts o. s. v. Den egendom, som en gång överlåtits till föreningen, måste antagas regelmässigt ha sammansmält med föreningens övriga ägor på ett sådant sätt, att ett återställande av förhållandena före föreningens bildande överhuvud taget icke kan åvägabringas. Måste sålunda med avseende å nu behandlade typ av sambruksförening krav på återfående vid utträde av den till föreningen överlåtna jordarealen avvisas, finnes uppenbarligen så mycket mindre skäl att ifrågasätta en utbrytning av viss del av föreningens jordinnehav i de fall, då föreningen bildats av icke joiidägare. Problemet reduceras då till att avse frågan, på vilka villkor föreningsmedlem vid utträde kan medgivas rätt att utfå värdet av sin andel, d. v. s. icke blott sin insats utan även sin andel i föreningens samtliga kapitaltillgångar. I lagutkastet anges tre utvägar att lösa frågan. Medlem bör för det första äga befogenhet att överlåta sin andel till annan person, som uppfyller lagens kompetenskrav och föreningsstadgarnas øvillkor for medlemskap och som skäligen bör tagas för god som medlem. Måhända har emellertid erfarenheten visat, att medlemsantalet lampøligen bor minskas. Föreningen kan då enligt förslaget besluta antingen att lata medlem, sorn är därtill villig, förvärva jämväl den utträdandes andel eller ock att föreningen själv skall lösa andelen. – Stor betydelse, icke minst ur den enskilde medlemmens synpunkt, ëigel uppenbarligen också frågan om uteslutning av medlem. Att föreningen måste äga befogenhet att avlägsna en uppenbart oduglig och grovt försunilig medlem synes ofrånkomligt. I medlemmarnas intresse synes dock ratten till uteslutning böra erhålla en tämligen snäv utformning.- l lagutkastet fore§lås, att styrelsen först iskall tilldela den försumlige varning. Later han sig icke rätta därav, kan föreningen besluta att fråntaga honom medlemskilpef- F10? giltigheten av dylikt beslut kräves dock enligt forslaget kvalificerad majoritet.
