ning av den fasta egendomen utan även för belåning av jordbruksinventarier och för upplåtande av panträtt i spannmål. I detta sammanhang må vidare understrykas, att det – såsom utredningsmannen anfört – utan särskilt stadgande torde vara klart, att den som äger företräda föreningen icke är befogad att försälja eller utarrendera föreningens fasta egendom. Vissa av de i lagutkastet upptagna bestämmelserna om styrelse och firmateckning ha vid överarbetningen inom departementet- ansetts kunna undvaras eller överflyttas till föreningsstadgarna. Lagutkastet har därför i denna del rätt avsevärt förkortats och sammandragits. Den verkställda omarbetningen torde allenast på en punkt kräva särskild kommentar. I 32 § lagutkastet ha upptagits regler om styrelsens beslutförhet och giltighet av styrelsebeslut. Dessa regler kunna otvivelaktigt anses äga en icke oväsentlig betydelse, icke minst för tredje man. Då jag likväl stannat för den uppfattningen, att bestämmelserna böra kunna överföras till stadgarna, må framhållas, att det bör ankomma på tillsynsmyndigheten att övervaka, att motsvarighet till paragrafen i fråga upptages i föreningsstadgarna. Om bokföring och årsredovisning. I betänka ndet påpekas, att något generellt stadgande om bokföringsplikt för ekonomiska föreningar icke funnes, men att många föreningar likväl bleve bokföringsskyldiga på grund av verksamhetens art. Bostadsrättsförening vore alltid bokföringsskyldig. Utredningsmannen erinrar vidare om den särställning, bokföringspliktigt rättssubjekt intoge i såväl civilrättsligt som straffrättsligt hänseende. Enligt 4 § köplagen förstodes med köpman envar, som vore pliktig att föra handelsböcker. Köp, som vore slutet mellan köpmän i och för deras rörelse, kallades handelsköp och i fråga om dylika köp gällde särskilda bestämmelser. Jämlikt 3 § konkurslagen gällde särskilda regler om köpmans försättande i konkurs och 23 kap. strafflagen stadgade straff för bokföringsbrott. Emellertid framhålles vidare i betänkandet, att man – såsom lagrådet påpekat vid behandlingen av frågan om bostadsrättsföreningarnas bokföringsplikt – i bokföringslagen lämnat den bokföringsskyldige största möjliga frihet att med hänsyn ftill sitt förletags omfattning och speciella behov själv bestämmta vilken bokförin|gs=metod han ville använda. Den bokförin.gsp"likti- ge måste alltid föra «diagb|o«k samt uipprätta inventariebok och däri införa inventarium och balansräkning, men i övrigt u«pp|s.täl1-de bokföringslagen allenaaslt vissa tämligen allmänt hållna nelgler om bokföringens beskaffenhet. Det grundlägg1ande stadgandet i lagens 3 § föreslkfrevef, att bokföringen skulle ske i överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder och med iakttagande av god köpmannased. I betänkandet anföres vidare. På senare tid har en tydlig tendens till skärpta krav på räkenskapsföring och offentlighet i redovisningen inom det ekonomiska livet framträtt och man torde kunna utgå från, att en komplettering av föreningslagens bestämmelser i nàmnda hänseende kommer att ske vid överarbetningen av denna lag.
