ning i fråga om de båda nu nämnda underavdelningarna av ifrågavarande försändelseslag, utan att någon ändring av de för desammagällande särskilda bestämmelserna behöver vidtagas. Den sålunda inträdande höjningen är lämplig och väl motiverad. Affärshandlingar. Minimiportot för riksförsändelser har under hela dess tillvaro principiellt varit knutet till portot för ett brev i lägsta viktsatsen. En höjning av brevportot medför sålunda en motsvarande höjning av minimiportot för affärshandlingar. Höjes icke riksbrevportot, bör alltså icke heller minimiportot för motsvarande affärshandlingar höjas. I övrigt tillämpas på affärshandlingarna det vanliga trycksaksportot. Dettas höjning bör sålunda medföra en motsvarande höjning av portot för affärshandlingar. Detta gäller såväl i riksrörelsen som i den lokala rörelsen. Vid lokalbrevportots höjning år 1944 företogs icke en motsvarande höjning av minimiportot för lokala affärshandlingar. En sådan anpassning efter gällande lokalbrevporto bör emellertid nu äga rum. I övrigt bör såsom ovan nämnts ändring i trycksaksportot medföra ändring även i portot för lokala affärshandlingar. Varuprov. Av samma orsaker, som angivits beträffande höjningen av portot för trycksaker, bör även en höjning av portot för varuprov komma till stånd i enlighet med vad nu ifrågasatts. Höjningen anpassar sig efter de vid 1947 års världspostkongress antagna reglerna för den internationella rörelsen. Det för närvarande gällande särskilda minimiportot för varuprov skulle i enlighet därmed bortfalla. Paket. Portot för paket har åtminstone sedan år 1940 varit för lågt och kan för närvarande icke beräknas fullt täcka verkets självkostnader. Behovet av en höjning accentueras i hög grad, i händelse de av järnvägsstyrelsen begärda allmänna godstariffhöjningarna skulle komma till stånd och än mer om den samtidigt begärda höjningen av den från postverket utgående ersättningen för järnvägsbefordran av post skulle bli verklighet. Vid sådana förhållanden skulle, om postverkets taxor icke på lämpligt sätt justeras, säkerligen, såsom tidigare skett i liknande fall, en stark övergång från järnvägs- till postbefordran äga rum i fråga om gods, som någorlunda lämpade sig även för den senare befordringsformen. En sådan ansvällning av en redan förlustbringande rörelse skulle givetvis ha ogynnsamma följder för verkets ekonomi. Den ifrågasatta höjningen av postpaketportot anses lämplig och väl avvägd. På grund av de skiljaktiga principer, som tillämpas vid bestämmandet av taxor för järnvägsgods och vid fastställandet av postpaketporton, särskilt det tillämpade zontariffsystemet i ena fallet och enhetsportosystemet i det andra fallet, har det icke visat sig möjligt att har göra någon praktiskt nyttig jämförelse mellan de båda taxesystemen. Postanvisningar. Postanvisningsrörelsen har som regel varit i större. eller mindre grad förlustbringande för verket, om hänsyn endast tages till de direkta inkomsterna och utgifterna i rörelsen. De fordelar. som uppstå fo:
