mala summa, som postverket har att i rörelsen utbetala i skadestånd för förlust av sådana försändelser eller av deras innehåll, kan här helt negligeras. Då postverkets kostnader för rekommendationen påtagligt stegrats, är en höjning i och för sig motiverad. Vad som sagts om rekominendationsavgiften gäller i tillämplig mån om assuransavgiften, som av samma skäl bör höjas. Höjningen får blott ringa ekonomisk betydelse. Postförskott. Styrelsen anser icke, att denna avgift, som är av relativt stor ekonomisk betydelse för postverket, för närvarande bör höjas. Portot för ett postförskott sammansättes av befordringsavgiften, som utgår efter det försändelseslag, postförskottet tillhör (brev, paket etc.), eventuell rekommendations- eller assuransavgift, avgift för postanvisning respektive inbetalningskort, varmed postförskottsbeloppet redovisas, samt en konstant postförskottsavgift av 10 öre, avsedd att täcka kostnaderna för bokföring m. m. av postförskottet. Dessa kostnader ha påtagligt stegrats i en omfattning, som talar för höjning av postförskottsavgiften. En sådan höjning skulle emellertid av praktiska skäl icke lämpligen kunna ske med lägre belopp än 5 öre, sålunda med icke mindre än hälften. Med hänsyn till att postförskottssystemet i övervägande grad användes för inkassering av smärre belopp såsom medlemsavgifter, expeditionskostnader för handlingar o. d. eller för utkrävande av betalning för samtidigt utlämnade varusändningar av lågt värde, kommer varje höjning av de i postförskottsportot ingående avgifterna att ha en kännbar verkan för allmänheten och därmed givetvis på rörelsen. Som allmän regel sättes det högsta postförskottsbelopp, varmed en försändelse må beläggas, lika med maximibeloppet för en postanvisning. Då detta senare belopp föreslås, höjt från för närvarande 1 000 kronor till 2000 kronor, bör även högsta postförskottsbeloppet fastställas ti1l2000 kronor. Utgivarkorsband och postabonnerade tidningar. Beträffande tidningsrörelsen måste avgiftsfrågan i väsentlig mån betraktas ur en annan synvinkel än i fråga om postverkets övriga rörelsegrenar. I sitt förhållande till postverket intaga tidningarna otvivelaktigt en särställning, som måste anses berättiga till ett ganska långt gående hänsynstagande från verkets sidatill tidningsvärldens väsentligaste behov och driftsförutsättningar. Denna särställning har delvis sin grund i den historiska utvecklingen på detta område, men den är också direkt betingad av statsmakternas principiella inställning i fråga om- postbefordringsvillkoren för periodiska skrifter. Som en följd av denna inställning har postverkets ersättning för bestyret med de postabonnerade tidningarna städse beräknats efter andra, för tidningsvärlden gynnsammare grunder, än om rent affärsmässiga synpunkter skulle anlagts på ersättningsfrågan. Man har sålunda i samband med fastställandet av avgifterna beräknat postverkets kostnader för postabonnemangsrorelsens bedrivande på grundval av den s. k. merkostnadsprincipen, vilken i huvud
