sak innebär, att som utgifter i rörelsen endast räknas de belopp, som skulle sparats åt postverket, om bestyret med postabonnemangen ej pålagts verket. Beräkningen av utgifterna i en rörelse sker eljest i allmänhet med utgångspunkt från att vederbörande rörelsegren skall belastas med en dess omfattning och karaktär motsvarande andel av postverkets totala kostnader. I yttrande till besparingsberedningens postkommitté den 14 mars 1942 rörande ifrågasatt höjning av tidningsavgifterna har svenska tidningsutgivarföreningen uttryckt detta förhållande på följande sätt. En direkt parallell till postverkets tidningsrörelse kan man med fog säga att statens j ärnvägars s. k. kulturbanor utgöra. Ifråga om de senare har staten inga anspråk på vinst eller förräntning. Från början har postverkets tidningsrörelse betraktats på samma sätt; och det synes som om ett liknande betraktelsesätt alltjämt vore berättigat. Nuvarande sedan år 1932 utgående avgifter kunna med fog sägas vara fastställda i god överensstämmelse med denna uppfattning. Särskilt gäller detta postabonnemangen, medan i fråga om utgivarkorsbanden, somtill icke ringa del äro bärare av tidningarnas för lösnummerförsäljning avsedda upplagor, tillämpats en avgiftssättning enligt andra, för postverket från början något mer ekonomiskt gynnsamma grunder. Med hänsyn till olika förskjutningar i rörelsen, för vilka det icke torde vara erforderligt att närmare redogöra i detta sammanhang, ställa sig emellertid utgivarkorsbanden för postverket sedan åtskillig tid tillbaka i ekonomiskt hänseende icke fördelaktigare än postabonnemangen. Otvivelaktigt har under och efter andra världskriget en fortgående försämring i rörelsens allmänna ekonomi ägt rum, ehuru denna försämring icke kan anses ha skett i samma takt som den allmänna kostnadsstegringen. Ännu så sent som år 1943 fann styrelsen i yttrande den 11 juni över besparingsberedningens förslag om höjning av vissa avgifter i tidningsrörelsen tillräckligt bärande skäl icke ha förebragts för en höjning av tidningsavgifterna. Emellertid kunde det antagas, att rörelsen redan vid denna tidpunkt undergått en viss ekonomisk försämring. Särskiltvar detta med all sannolikhet fallet i fråga om utgivarkorsbanden. Denna utveckling har sedan dess fortgått och särskilt påskyndats av postverkets sedan den 1 juli 1947 starkt stegrade allmänna omkostnader. Styrelsen anser det därför vara ofrånkomligt, att en höjning av gällande tidningsavgifter nu företages i fråga om både utgivarkorsband och postabonnemang. En ny avgiftssättning av stadigvarande natur kan emellertid icke vidtagas utan en ingående och komplicerad utredning, en utredning som för att kunna bliva till avsedd nytta dessutom icke lämpligen kan företagas annat än vid en tid av ekonomisk stabilitet i vårt land. Varken år 1941 eller år 1943, då fråga härom av särskilda skäl uppstod, befunnos förhållandena möjliggöra en sådan utredning. Förhållandena äro i här avgörande hänseenden icke lämpligare vid nuvarande tidpunkt. Lika litet nu som vid de tidigare tillfällen sedan år 1939, då frågan behandlades, skulle en dylik utredning kunna genomföras annat än under betydande svårigheter och
