Styrelsen är väl medveten om att av budgetära hänsyn krav i undantagsfall kunna ställas på ett större inkomstöverskott från postverket än styrelsen nu med tillämpning av ett hävdvunnet betraktelsesätt framställt som skäligt. Å andra sidan kan det i vissa lägen befinnas riktigt, om man tillåter att verkets rörelse bedrives utan vinst eller rent av med förlust. Att avväga hithörande förhållanden ur sådana synpunkter faller emellertid utanför ramen för styrelsens bedömande. Med hänsyn till det väntade otillfredsställande ekonomiska resultatet av postverkets rörelse under innevarande budgetår är det enligt styrelsens mening angeläget, att de avgiftshöjningar, som kunna komma att vidtagas, träda i tillämpning vid en så tidig tidpunkt som möjligt. Styrelsen föreslår därför, att de nya avgifterna skola tillämpas från och med den 1 mars 1948 utom beträffande avgifterna i tidningsrörelsen, vilka av förut anförda skäl föreslås träda i tillämpning först den 1 januari 1949. Ändringar i vissa inrikes postavgifter kunna i sin ordning föranleda ändringar av motsvarande utrikes postavgifter. Styrelsen har för avsikt att i sinom tid inkomma med de förslag, som av sådan anledning erfordras. Yttranden| Konjunkturinstitutet hänvisar till det principiella uttalande institutet tidigare gjort i yttrande över framställning från järnvägsstyrelsen om höjning av befordringsavgifterna vid statens järnvägar. Institutet anförde därvid i huvudsak följande. Enligt konjunkturinstitutets mening bör taxefrågan i rådande ekonomiska läge i främsta rummet betraktas ur konjunkturpolitisk synpunkt. För att minska rådande, starkt framträdande brist på samhällsekonomisk balans böra alla rimliga metoder anlitas att dämpa det alltför starka köpkraftstrycket. Ett viktigt led i en ekonomisk politik med detta syfte är strävandet att genom beskärning av statens utgifter och ökning av statens intäkter åstadkomma ett betydande överskott i den statliga budgeten. Det är enligt konjunkturinstitutets uppfattning angeläget, att de av affärsverken till statsverket inlevererade driftsöverskotten effektivt bidraga till uppkomsten av en överbalanserad budget. I rådande inflationskonjunktur synes det sålunda ur konjunkturpolitisk synpunkt avgjort olämpligt, att statens intäkter från järnvägarna undergå en väsentlig minskning. Enligt samma betraktelsesätt är det icke önskvärt, att statens järnvägar i nuvarande läge tillhandahåller trafiktjänster till priser, som – då de icke täcka samtliga med prestationen förenade kostnader (inklusive ränta på nedlagt kapital) – i själva verket utgöra partiell subvention av privat konsumtion och produktion. Ett ensidigt drivet prispolitiskt ståndpunktstagande, enligt vilket varje pris- eller taxehöjning om möjligt bör förhindras eller begränsas, kan i rådande utpräglade inflationsläge icke försvaras ur konjunkturpolitisk synpunkt. Det kan visserligen befaras, att en allmän uppjustering av järnvägstaxorna – förutom sin direkt prishöjande effekt i fråga om persontrafiken – även indirekt föranleder stegring av sådana varupriser, som äro starkt känsliga för höjda transportkostnader: En dylik prishöjning, som i sista hand kommer stats
