verket tillgodo, innebär emellertid en köpkraftsindragning med gynnsamma återverkningar på samhällsekonomien och ökar därmed möjligheterna att på något längre sikt åstadkomma en stabiliserad prisnivå. Denna verkan av taxehöjningen synes enligt konjunkturinstitutets uppfattning böra tillmatas vasentllgt större vikt än den omedelbara olägenheten av den prisstegring, som höjda järnvägstaxor i och för sig medföra. Statens priskontrollnämnd erinrar, att postverket under åren 1942-1946 redovisat betydande överskott, varierande mellan 30 och 54 miljoner kronor för år. Under åren närmast före kriget låg driftsöverskottet mellan 15 och 20 miljoner kronor. Med hänsyn till bl. a. den prejudicerande betydelse, som höjningar av taxor i statens affärsdrivande Verksamhet kan komma att få, anser priskontrollnämnden, att en höjning av postavgifterna i största möjliga utsträckning bör undvikas och begränsas till vad som är oundgängligen erforderligt för att en förlust på postverkets rörelse skall kunna undvikas och en skälig förräntning av det disponerade kapitalet erhållas. Vad nämnden sålunda uttalat bör äga giltighet även om det aktuella ekonomiska läget motiverar extraordinära åtgärder för åstadkommande av en överbalanserad statsbudget. Stockholms handelskammare och Sveriges grossistförbund erinra, att höjda lönekostnader hittills tillerkänts endast begränsad betydelse, där det gällt prisförhöjningar inom näringslivet. Skulle sådana utgiftsökningar inom de statliga affärsverken få föranleda däremot svarande avgiftsökningar, synes det ofrånkomligt, att näringslivet i varje fall kompenseras för dessa kostnadsstegringar genom höjda priser. I skrivelsen anföres vidare följande. Det kan ytligt sett förefalla, som om en höjning på föreslaget sätt av portoavgifterna icke skulle i flertalet fall ha någon nämnvärd betydelse för de enskilda näringsföretagen. Härvid är emellertid att uppmärksamma särskilt två omständigheter. Dels må framhållas, att företagens marginaler merendels äro så hårt pressade, att även mindre kostnadsökningar bli kännbara, om de icke få slå igenom i priserna. Erinras må i detta sammanhang, hurusom det år 1944 höjda lokalportot redan medfört på sina håll höjda korrespondenskostnader. Dels utgör portohöjningen icke någon isolerad företeelse, utan ökning av olika statliga taxor möter nu på olika områden, exempelvis järnvägs- och telefontaxorna. Sammanlagt innebära dessa hojningar, en mycket tung belastning särskilt för handeln, som från detta års början fått vidkännas starkt stegrade kostnader bl. a. jämväl i form av höjda löner till transport- och lagerpersonal. Svårigheterna för han- deln komma att ytterligare skärpas genom den väntade omsättningsmmskmn en. Išot denna bakgrund anse vi det icke rimligt, att postverkets budget nu skall överbalanseras på föreslaget sätt. Väl finna vi det riktigt, att – sedan alla rationaliseringsmöjligheter tillvaratagits – portoavgifternatillmatas så, att underskott icke uppstår. Men härifrån och till en avpassning avavg1f- terna efter ett överskott på ca 15 miljoner kronor är steget långt. Enligt vår mening – vilken synes sammanfalla med uttalanden av riksdagen om att postavgifterna icke böra utnyttjas som skatteinstrument – hora postver
