I promemorian har anförts, att det beträffande vissa av de till de två första grupperna hörande ärendena syntes klart, att beslutanderätten ej borde överföras från Kungl. Maj:t till underordnad myndighet. Sålunda borde det även i fortsättningen ankomma på Kungl. Maj:t att medgiva undantag från grundstadgandet om köttbesiktningstvång ävensom att meddela närmare föreskrifter om besiktningsveterinärs tillsättande och entledigande, om besiktning av kött samt om stämpling och märkning av kött. Däremot syntes en överföring kunna ifrågasättas beträffande medgivande av undantag från skyldigheten för samhälle eller kommun med köttbesiktningstvång att ha egen köttbesiktningsbyrå (2 § 3 mom. första stycket), i fråga om prövningen av beslut, enligt vilket för stad med slakthustvång avsett offentligt slakthus skulle inrättas utom stadens område (3 § 1 mom. andra stycket), ävensom beträffande medgivande av sådana undantag från bestämmelserna om slakthustvång, som avsåges i 3 § 2 mom. tredje stycket. Av sistnämnda tre grupper av ärenden vore de, som avsåge undantag från skyldigheten att ha egen köttbesiktningsbyrå, de ojämförligt talrikaste. Antalet dylika av Kungl. Maj:t avgjorda ärenden hade under de tre senaste åren varit, år 1945 33, år 1946 98 och år 1947 (till och med den 7 november) 46. Av de skäl, som medicinalstyrelseutredningen anfört, och med hänsyn till beskaffenheten av dessa ärenden syntes man ej behöva hysa några betänkligheter mot att beslutanderätten i desamma överflyttades till veterinärstyrelsen. Då en dylik överföring jämväl skulle medföra en minskning av jordbruksdepartementets arbetsbörda, syntes densamma vara att förorda. Sådana ärenden, som avsåges i 3 § 1 mom. andra stycket och 3 § 2 mom. tredje stycket köttbesiktningslagen, förekomme ytterst sällan. Under de tre senaste åren hade intet dylikt ärende avgjorts av Kungl. Maj:t, och även dessförinnan hade de förekommit endast med långa mellanrum. För arbetsbelastningen inom departementet spelade det därför knappast någon roll, huruvida de alltjämt förbehölles Kungl. Maj:t eller överflyttades på annat organ. Dessa ärenden kunde emellertid knappast sägas vara av sådan art, att det i och för sig kunde anses påkallat, att de omedelbart skulle prövas av Kungl. Maj:t. Det syntes därför lämpligt, att även beslutanderätten i ifrågavarande ärenden överflyttades till veterinärstyrelsen. Detsamma borde gälla även sådana ärenden, som avsåges i 9 § andra stycket köttbesiktningslagen, d. v. s. medgivande i visst fall till nedslaktning i kontrollslakteri. Vad häreifter angår ärendena i den tredje gruppen har i promemorian erinrats om att Kungl. Maj:t – med stöd av vad i 8 § 1 mom. sista punkten köttbesiktningslagen sägs om att där avsedda avgifter ej må fastställas till högre belopp än som motsvarar de avgifter, vilka under det närmast före taxans fastställande tilländalupna kalenderåret i medeltal erfordrats inom samhällen och kommuner med köttbesiktningstvång i riket – efter förslag från medicinalstyrelsen årligen brukat genom brev till denna i förväg angiva de högsta belopp, till vilka dylika avgifter finge fastställas för närmast följande år, samt att de sålunda fastställda högsta avgifterna (maxi-
