mitaxan) därefter tjänat till ledning vid uppgörandet av förslag till taxor för de olika köttbesiktningsbyråerna och slakthusen. I promemorian har härefter anförts i huvudsak följande: – Antalet av Kungl. Maj:t avgjorda ärenden, avseende fastställande eller ändring av taxor för köttbesiktningsbyråer och offentliga slakthus, hade under de senaste åren i genomsnitt uppgått till drygt 170 om året. Av de skäl, som medicinalstyrelseutredningen anfört, syntes det obetingat böra förordas, att befogenheten att fastställa i 8 § 1 mom. köttbesiktningslagen omförmälda taxor skulle överflyttas från Kungl. Maj:t till veterinärstyrelsen. I viss mån tveksamt syntes däremot vara, huruvida vid ett dylikt överförande befogenheten att fastställa de belopp, till vilka taxeavgifterna högst finge uppgå, borde, såsom utredningen föreslagit, kvarligga hos Kungl. Maj:t eller om det skulle ankomma på veterinärstyrelsen att företaga även den prövning, som angåves i 8 § 1 mom. sista punkten köttbesiktningslagen. Syftet med den där meddelade bestämmelsen hade vid lagens tillkomst angivits vara att åstadkomma större likformighet i taxorna på olika orter. Detta syfte hade ansetts kunna vinnas genom fastställande av en maximitaxa, i vilken avgifterna bestämts till de belopp, som i medeltal erfordrades för att täcka besiktningskostnaderna inom samhällen och kommuner med köttbesiktningstvång i riket under det vid tiden för taxans fastställande senast tilländalupna kalenderåret. Den prövning, som fastställandet av en maximitaxa innebure, kunde därför knappast i och för sig sägas vara av sådan art, att det med hänsyn därtill skulle behöva möta några betänkligheter, om densamma uppdroges åt veterinärstyrelsen. Man borde emellertid ej bortse från möjligheten att – om så skedde – dessa ärenden ändock besvärsvägen komme att dragas under Kungl. Maj:ts prövning. Därigenom kunde det slutliga avgörandet komma att draga längre ut på tiden än om ärendet avgjorts direkt av Kungl. Maj rt, En sådan försening kunde lätt bliva oläglig för de kommunala myndigheterna, eftersom maximitaxan borde ligga till grund för dessas förslag till lokala taxor för nästföljande år. Med hänsyn därtill och då det ur arbetsbelastningssynpunkt spelade mycket liten roll, vem som i första hand hade att fastställa maximitaxa – det vore ju här blott fråga om ett ärende om året – syntes det närmast vara att föredraga, att befogenheten att fastställa maximitaxa även i fortsättningen skulle förbehållas Kungl. Maj:t. V Vad angår sådana ärenden, som avsåges i 9 § första och tredje Styckena köttbesiktningslagen, borde enligt promemorian någon ändring icke vidtagas i förhållande till vad som nu gällde. Slutligen har i promemorian framhållits, att ett genomförande av den där förordade överföringen av beslutanderätten i vissa grupper av 1 kottbesiktningslagen omförmälda ärenden förutsatte ändringar ävennl forordningen den 27 mars 1942 (nr 134) Om viss tillämpning av nyssnamnda lag i fråga om kött av med flera djur ävensom i kungörelsen den Elo november 1934 (nr 558) om besiktning och stämpling av kött m. m. enligt lagen angående köttbesiktning och slakthus samt kungörelsen samma dag (nr 563) angående kontroll vid utförscl av kött.
