8 Kungl. Maj.ls proposition nr 61-. olika sätt tillgodosett förvaltningsorganens behov av erforderlig fackkunskap vid handläggningen av på dem ankommande ärenden. I vissa fall hade man sålunda redan vid de kommunala organens sammansättning säkrat sig om representanter för expertisen, medan man i andra fall stadgat rätt eller skyldighet för fackkunskapen att deltaga iorganens överläggningar. Sålunda inginge exempelvis i barnavårdsnämnd representanter för prästerskapet. Iäkarkären och folkskolcväsendet, och i städernas hälsovårdsnämnder vore vederbörande polischef och tjänsteläkare självskrivna ledamöter. Enligt fattigvårdslagen vore kyrkoherden och stads- resp. provinsialläkaren berättigade att deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. Samma rätt tillkomme förste provinsialläkaren beträffande hälsovårdsnämnds samt provinsialläkare beträffande barnavårdsnämnds sammanträden. Enligt byggnadsstadgan vore Stadsarkitekt, stadsingenjör och mätningsman pliktiga samt länsarkitekten, förste provinsialläkaren, provinsial- eller stadsläkaren, civilförsvarschefen och brandehefen berättigade att närvara vid byggnadsnämndens sammanträden och deltaga i dess överläggningar. Utredningen fortsätter: Uppenbart är att förbudet för polisdistriktens befattningshavare att tillhöra polisnämnd icke överensstämmer med de krav på vidgat personalinilytande, som under den senaste tiden alltmer gjort sig gällande inom olika områden av samhällslivet. Förbudet motiverades vid dess tillkomst med att bl. a. då det gällde löne- och övriga anslagsfrågor såväl polischef som annan befattningshavare vid polisväsendet lätteligen måste komma att åtminstone uppfattas såsom representant mera för egna och kårens intressen än för vederbörande samhälles. Enligt utredningens åsikt kan man emellertid icke befara att ärendena ej skulle handläggas opartiskt eller objektivt, därest medlem av polisdistrikts poliskår skulle äga säte i polisnämnden. Utredningen utgår därvid ifrån att det måste betraktas såsom självklart att ingen ledamot får deltaga i avgörandet av exempelvis storleken av hans egen lön eller av annat ärende, vari han äger ett väsentligt intresse som kan vara stridande mot kommunens. Diskvalifikationsgrunder av det tidigare berörda slaget gälla för övrigt ej beträffande ledamotskap i andra liknande kommunala bercdnings- och förvaltningsorgan. I kommun, där polisnämnd ej finnes inrättad, utövas nämndens befogenheter av drätselkammaren resp. kommunalnämnden, och beträffande ledamotskap i dessa organ har icke uppställts något hinder speciellt för befattningshavare vid polisdistrikts polisväsen, utan gälla härvidlag endast de allmänna diskvalifikationsgrunderna i 13 § lagen om kommunalstyrelse i stad och 47 § lagen om kommunalstyrelsc på landet. I vad mån polischef, annan än distriktsåklagare och kommunalborgmästare, eller underordnad polisman är valbar till ledamot i drätselkammare resp. kommunalnämnd beror sålunda på i vad mån förbudet att tillhöra nämnda organ för tjänsteman eller betjänt, som är anställd vid kommunens drätsel eller annat dess förvaltande verk och är redovisningsskyldig för sin befattning, är tillämpligt på ifrågavarande polistjänstemän. Enligt den tolkning berörda stadgande erhållit i rättspraxis synes hinder icke föreligga för polisman att vara ledamot i drätselkammarc. Däremot har fjärdingsman på landsbygden jämlikt nämnda diskvalifikationsgrund ansetts obehörig att vara ledamot i kommunalnämnd.
