10 Kungl. Iliaj:ts proposition nr 64. ändringen ifrågasätts, varvid bl. a. åberopats att polispersonalen hade möjlighet att framföra sina synpunkter till polischefen, som i sina yttranden till polisnämnden givetvis också tillgodosåge personalens intressen. De som avstyrkt förslaget ha emellertid över lag uttalat sig för att polischef eller representant för polispersonalen eller bådadera borde tillerkännas rätt att närvara vid polisnämndens sammanträden och att deltaga i dess överläggningar. Införandet av en dylik rätt har även förordats av några av dem, som ej framställt någon principiell invändning mot förbudets upphävande. Till belysande av kritiken mot förslaget må återges innehållet i det av stadsförbundet avgivna yttrandet. I detta anföres: Det har tidigare stundom kunnat förefalla naturligt att en arbetstagarrepresentant valts in i styrelsen för det verk, där han är anställd. Efter tillkomsten av 1940 års kommunala förhandlingsrättslag, varigenom arbetstagarna fått en i lag reglerad möjlighet att framföra sina synpunkter på sina anställningsförhållanden, har frågan kommit i ett annat läge, och det kan ej längre anses naturligt att arbetstagarrepresentanter skola sitta i kommunala styrelser för deras egna verk. Särskilt är detta naturligtvis förhållandet med sådana styrelser som liksom polisnämnden i stor utsträckning just syssla med frågor varom förhandlingar kunna föras. Det av utredningen återgivna motivet för förbudet för polischef och polispersonal att tillhöra polisnämnd – att de lätteligen skulle komma att uppfattas såsom representanter mera för egna och kårens intressen än för vederbörande samhälles – synes alltjämt äga giltighet. När utredningen anför, att den självfallet utgår från att ingen ledamot av polisnämnd får deltaga i behandlingen av ärende, vari han äger ett väsentligt intresse som kan vara stridande mot kommunens, måste styrelsen göra den reflexionen att i så fall en polisledamot knappast skulle få deltaga nämnvärt i nämndens arbete. Ej heller utredningens påpekande, att man i andra fall, t. ex. i fråga om barnavårdsnämnd, vid ett kommunalt organs uppbyggnad försäkrat sig om representanter för fackkunskap synes vid närmare påseende innebära nägot argument till förmån för en reform. Det kan naturligtvis med en viss rätt sägas, att enbart ett upphävande av förbudet icke ger vare sig polischef eller polispersonal rätt att bli representerad i polisnåmnden utan att härför fordras kommunens uppdrag. Ett upphävande av förbudet kan emellertid med visst skäl tagas till intäkt för krav på sådan representation, och dylika påtryckningar böra som av det föregående framgår enligt styrelsens me- ning icke givas ens ett sken av berättigande. Såsom nämnts har föreningen Sveriges lrmdsfogdar såsom villkor för förbudets upphävande uppställt, att polischefen bleve självskriven ledamot i polisnämnden. Föreningen har härom yttrat: V l regel torde det vara så, att polischefen är närvarande vid polisnämndens sammanträde och där föredrager förekommande ärenden. Under sädana förhållanden kan det icke anses lämpligt, att polischefen skall plädera jämväl inför en honom underställd polisman, som är ledamot av nämnden. Enligt föreningens mening förlorar det av utredningen anförda skälet, att polisman i kommun, där polisnämnd icke finnes, kan vara ledamot av kommunalnämnd eller drätselkammare och sålunda faktiskt
