Svenska skifferoljeaktiebolaget bildades i januari 1941 med ett aktiekapital av 15 000 000 kronor, varav staten tecknade 14 999 400 kronor. År 1942 ökades aktiekapitalet med 11 000 000 kronor till 26 000 000 kronor. Bolaget bedrev ursprungligen sin verksamhet endast vid Kvarntorp i Ekeby socken av Örebro län. Jämlikt medgivande av 1943 års riksdag (r. skr. nr 49) överfördes emellertid den 1 juli samma år flottans skifferoljeverk vid Kinne-Kleva å Kinnekulle till bolaget, vars aktiekapital i samband därmed ökades med 3 200 000 kronor till 29 200 000 kronor. Enligt statsräkenskaperna utgjorde tillgångsvärdet å statens aktier i bolaget efter överförande av Kinne-Klevaverket 29 238 459 kronor 95 öre. Jämlikt beslut av 1943 års riksdag (r. skr. nr 49) har bolaget dessutom för ytterligare utbyggnad av anläggningarna vid Kvarntorp och Kinne-Kleva av staten beviljats ett lån å 25 600 000 kronor. År 1944 beslöt riksdagen (r. skr. nr 392) att dels efterskänka ifrågavarande lån dels ock för budgetåret 1944/45 anvisa till avskrivning av lånet ett anslag av 25 600 000 kronor samt till avskrivning å statens aktier i skifferoljebolaget ett anslag av 29 238 400 kronor. Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 30 juni 1944 avskrevs därefter i statsräkenskaperna lånet per den 1 juli samma år. Statens innehav av aktier i bolaget upptogs därefter från sistnämnda dag till 100 kronor. I bolagets balansräkning per den 30 juni 1945 vidtogos mot det efterskänkta lånet svarande avskrivningar å anläggningarna vid Kvarntorp och Kinne-Kleva samt utjämning av den från föregående år balanserade förlusten. Någon nedskrivning av aktiekapitalet ägde däremot icke i samband härmed rum i bolagets räkenskaper. I skrivelse den 20 december 1944 till dåvarande statsrådet Rubbestad anhöll styrelsen för skifferoljebolaget om direktiv rörande den fortsatta driften vid bolagets anläggningar. I skrivelsen med därtill fogade bilagor framhöll styrelsen att driften vid Kinne-Klevaverket, även om den rationaliserades, skulle komma att lämna ett betydande underskott. Styrelsen föreslog därför, att driften vid Kinne-Klevaverket skulle få nedläggas, så snart försörjningsläget i fråga om flytande bränsle inom landet medgåve detta. I fråga om anläggningen vid Kvarntorp funnes emellertid enligt styrelsens uppfattning möjligheter att genom rationaliseringar och anläggningar för tillvaratagande av biprodukter komma fram till ett ekonomiskt resultat, som skulle medgiva amortering och förräntning av det nya kapital, som för nämnda ändamål investerades i företaget. Styrelsen ansåge därför att förutsättningar förelåge för att skifferoljeverket i Kvarntorp skulle kunna betraktas som ett normalt långtidsföretag. Styrelsens ställningstagande till frågan om fortsatt drift eller driftsnedläggelse vid Kvarntorp motiverades även av hänsyn till verkets betydelse som beredskapsreserv. Man kunde nämligen icke med bestämdhet säga om järnkonstruktioner, rörledningar och murverk vid driftsnedläggelse kunde omses, så att de efter ett antal år åter kunde tagas i bruk utan att större ombyggnad behövde förekomma. Man måste därför, om driften lades ned, räkna med en kapitalförtäring, som tillsammans med kostnaderna för nödvändiga underhållsarbeten kunde upp
