skattas till 2 500 000-3 500 000 kronor per år. Själva igångsättandet av verket vid en kris på oljemarknaden skulle taga ett ganska stort kapital i anspråk. För Kinne-Klevaverkets del visade kalkylerna däremot, att det bleve billigare att lägga ned verket än att upprätthålla driften enbart ur beredskapssynpunkt. I skrivelse den 14 februari 1945 från dåvarande statsrådet Rubbestad underrättades styrelsen för skifferoljebolaget om att regeringen i likhet med i ärendet hörda remissmyndigheter delade styrelsens uppfattning, att skifferoljeverket i Kvarntorp borde betraktas som ett normalt långtidsföretag, medan däremot driften vid Kinne-Kleva borde nedläggas, så snart försörjningsläget i fråga om flytande bränsle inom landet medgåve detta. Bolaget borde alltså känna sig oförhindrat att vidtaga alla de dispositioner, som överensstämde med detta regeringens ståndpunktstagande. I en till chefen för handelsdepartementet ställd, den 18 februari 1946 dagtecknad skrivelse framlade styrelsen därefter vissa förslag till rationalisering av driften och utbyggnad av anläggningarna. I skrivelsen framhöll styrelsen inledningsvis att den påbörjat vissa rationaliseringsarbeten vid Kvarntorpsverket i syfte att åstadkomma ett förbättrat driftresultat. Dessa arbeten omfattade uppförande av en skifferkoksförbränningsanläggning och två kalkugnar samt omläggning av skiffertransporten från bildrift till elektrisk järnvägsdrift varjämte planerades ytterligare en kalkugn. Enligt styrelsens beräkningar komme den årliga driftförlusten, när dessa anläggningar kommit i full drift, att uppgå till cirka 1 600 000 kronor, vartill komme årliga värdeminskningar å tillhopa cirka 2 000 000 kronor. På längre sikt skulle sålunda erfordras ett tillskott från statens sida av cirka 3 600 000 kronor om året, därest anläggningarna skulle bibehållas i det skick, vari de befunno sig efter genomförandet av nyssnämnda rationaliseringsplan. Styrelsen hade emellertid även undersökt vilka åtgärder som kunde vidtagas för att nedbringa eller helt eliminera den beräknade förlusten. Detta ansågs kunna ske genom omfattande nyinvesteringar, syftande till att möjliggöra ytterligare rationalisering av produktionen samt ökad utvinning av biprodukter. Sålunda föreslog styrelsen uppförande av en tredje kalkugn och en gasolanläggning samt ombyggnad av tre ugnshus jämte därav betingad utvidgning av ångkraftcentral m. m. De totala kostnaderna härför beräknades till sammanlagt 18 200 000 kronor. Sedan nyanläggningarna kommit i fullt bruk, vilket ansågs kunna ske fr. o. m. verksamhetsåret 1951/52, beräknades bolaget lämna ett årligt överskott med 2 700 000 kronor efter avdrag av avskrivningar å såväl gamla som nya anläggningar samt ränta å nyanläggningskapitalet. Enligt styrelsens förslag borde en första utbyggnadsetapp utföras till följande kostnader nämligen för tredje kalkugnen 200 000 kronor, för gasolanläggningen 6500000 kronor samt för ombyggnad av ett ugnshus 4 000 000 kronor eller tillhopa 10 700 000 kronor. Driften beräknades kunna igångsättas vid den nya kalkugnen den 15 februari 1947 och vid övriga anläggningar den 1 januari 1948. Utöver nämnda kapitalbehov för planerade nyanläggningar erfordrades enligt styrelsens beräkningar för täckning av
