Sida:Rd 1948 C 6 1 Bd 6 Kungl Maj ts propositioner nr 51 80.djvu/386

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Iän framhållit, att lånen icke borde omfatta andra skulder än sådana, som hänförde sig till polisutbilduingen. Att staten i förevarande ordning skulle ikläda sig garanti för lån för skulder, föranledda av studier eller annan utbildning före eller efter vederbörandes polisutbildning, syntes mindre lämpligt. Generalpoststyrelsen ifrågasätter huruvida ej den för kreditgarantien för akademikerlånen gällande bestämmelsen, att sådant lån ej får omfatta skuld i form av lån från allmänna studielånefonden, lånefonden för universitetsstudier eller värnpliktslånefonden, borde gälla även för polislånen. Detta vore enligt styrelsens mening motiverat med hänsyn bl. a. därtill att räntesatserna för studielånen och akademikerlånen vore olika. Rörande a in o r t e r i n g s v i l l k o r e n ifrågasätter länsstyrelsen i Hallands län om icke amorteringstiden borde begränsas till högst 10 år. Polismiinnens skuldsättning för utbildning torde, framhåller länsstyrelsen, i allmänhet även med hänsynstagande till storleken av de löneförmåner, som efter utbildningen tillkomme dem, vara mindre betungande än akademikernas. Även för polismännen själva syntes det vara till fördel att de tvingades avbetala sina utbildningskostnader så snart som möjligt eller i varje fall innan ökade levnadskostnader till följd av familjebildning m. m. försvårade skuldavbetalning. Även Kronobergs läns avdelning av landsfiskalsföreningen har uttalat sig för en dylik begränsning av amorteringstiden. Frågan om kreditgivningens organisation har diskuterats i några yttranden. Beträffande utredningens förslag, att lånen till polismän skola utlämnas av samma kreditinstitut som handha utlåningen av akademikerlånen, finner svenska bankföreningen denna anordning naturlig men är tveksam rörande affärsbankernas villighet att utlämna dylika lån. Härom anför föreningen: Affärsbankerna ha i allmänhet anmält sig villiga att utlämna garantilån till akademiker enligt 1946 års Jagstiftning, och det ankommer helt naturligt även i detta fall på envar bank att avgöra, huruvida den önskar utlämna garantilån enligt det föreliggande förslaget. Med hänsyn till att sådana lån genomsnittligt skulle komma att vara av väsentligt mindre storlek och sålunda ge mindre ränteinkomster än akademikerlånen men likväl komme att vara förenade med samma administrativa arbete som dessa, kan det emellertid vara tveksamt, huruvida bankerna skola visa samma beredvillighet att utlämna dylika lån som fallet varit och är med akademikerlånen. Vad angår förslaget att garantilânenämndens verksamhet skall utsträckas att omfatta även lån till polismän har garantilånenämnden – under framhållande att det syntes olämpligt att för handhavande av en verksamhet, som principiellt och organisatoriskt överensstämde med nämndens uppgifter, tillskapa ett nytt organ – förklarat sig icke ha något att erinra mot detsamma.