Sida:Rd 1948 C 6 1 Bd 6 Kungl Maj ts propositioner nr 51 80.djvu/406

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

gängligen nödvändig, om folktandvårdens verksamhet skulle kunna hållas någotsånär i gång i nuvarande omfattning. Tandläkarförbundet och tandläkaresällskapet framhålla att åtgärder måste vidtagas som på längre sikt främjade att arbetskraft tillfördes folktandvården. Den viktigaste åtgärden i denna riktning vore slopandet av en lagstiftning, som tvångsvis ålade tandläkarna skyldighet att viss tid tjänstgöra inom folktandvården. Genom sin blotta existens inverkade lagen, oftast utan att tandläkarna individuellt gjort detta klart för sig, avskräckande gentemot en i varje fall omedelbart fortsatt tjänstgöring. Förslaget om höjning av stipendierna tillstyrktes livligt. Odontologiska föreningen i Stockholm samt odontologiska föreningen i MalmöLund motsätta sig bestämt en ytterligare förlängning av lagen och anse goda förutsättningar föreligga för en tillräcklig rekrytering till folktandvården bland de nyexaminerade tandläkarna under de närmaste åren, under förutsättning att lagen icke förlänges. Genom ökning av stipendieanslaget, införandet av deltidstjänster m. m. samt framför allt genom en rätt bedriven upplysningsverksamhet skulle förutsättningarna otvivelaktigt ytterligare förbättras och folktandvårdens rekryteringsproblem lösas på ett för alla parter mer gagneligt sätt än genom fortsatt tvångsrekrytering. Landstingsförbundet hänvisar till sitt till medicinalstyrelsen i ärendet avgivna yttrande och ansluter sig till förslaget om höjning av stipendierna till 2000 kronor. Förbundet understryker hur angeläget det är att ett tredje tandläkarinstitut kommer till stånd, så snart omständigheterna tillåta det. Stadsförbundet förklarar sig helst ha sett att stipendiebeloppen ökats mer än som föreslagits men anser sig likväl kunna tillstyrka förslaget på denna punkt. Däremot funne förbundet ej anledning frånfalla sin tidigare hävdade uppfattning att lagen borde slopas. Den i längden enda effektiva åtgärden för att avhjälpa tandläkarbristen vore en utökning av antalet utbildningsplatser. Departementschefen. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen ha under senare år främst med hänsyn till folktandvården olika åtgärder vidtagits för att häva den brist på tandläkare, som sedan länge rått i vårt land. Vid sidan av sådana åtgärder, som syftat till att genom ökad examination av tandläkare ge landet en mot behovet bättre svarande tillgång till yrkesutövare på området, ha genomförts anordningar i omedelbar avsikt att tillföra folktandvården tandläkare. Sedan 1943 gäller sålunda en lagstiftning, enligt vilken medicinalstyrelsen erhållit rätt att vid meddelande av sökt legitimation som tand