läkare begränsa legitimationen till att avse tjänstgöring inom folktandvården under högst ett år. Då emellertid endast en del av folktandvårdens behov av tandläkare ansetts bli tillgodosett genom nämnda anordning, har den kompletterats med ett stipendiesystem, varigenom ett antal stipendier om 1 000 kronor årligen ställts till förfogande för att utdelas till de tandläkarstuderande, som förbinda sig att under minst ett år efter vunnen slutgiltig legitimation – alltså utöver praktikåret – tjänstgöra inom folktandvården. Redan vid tillkomsten av 1943 års lag yppades principiella betänkligheter mot en lagstiftning av denna natur. Därvid framhölls att en dylik tvångslagstiftning innebure ett avsteg från gällande rättsgrundsatser. De anförda betänkligheterna fingo dock vika med hänsyn till å ena sidan att förverkligandet av tanken på en allmän folktandvård måste anses vara synnerligen angeläget ur socialhygienisk synpunkt samt å andra sidan att folktandvården då befann sig i ett nödläge till följd av bristen på tandläkare. Det underströks emellertid att lagstiftningen vore att betrakta såsom ett provisorium. Lagen erhöll därför en till tre år begränsad giltighetstid. När fråga uppkom huruvida 1943 års lag skulle erhålla fortsatt giltighet efter utgången av nämnda treårsperiod, var läget inom folktandvården i stort sett detsamma som vid lagens tillkomst. En förlängning av lagen ansågs därför såsom en trängande nödvändighet. I avvaktan på den vidare utvecklingen begränsades den förlängda giltighetstiden till två år eller t. o. m. den 30 september 1948. I framställning den 13 november 1947 har medicinalstyrelsen föreslagit att lagen ges förlängd giltighet under ytterligare ett år. Vad medicinalstyrelsen i sin framställning anfört till stöd för en sådan förlängning ger otvivelaktigt vid handen, att åtminstone under år 1949 stora svårigheter skulle uppstå i fråga om folktandvårdens rekryteringsproblem, därest folktandvården icke finge det tillskott av tandläkare, som skulle tillföras den om lagen förlängdes. Med hänsyn till folktandvårdens stora betydelse för folkhälsan var jag därför – trots de betänkligheter som en lagstiftning av denna art måste väcka – till en början närmast böjd för att biträda medicinalstyrelsens förslag. Emellertid kom frågan i viss mån i ett annat läge, sedan Sveriges akademikers centralorganisation och Sveriges tandläkarförbund – vilket är anslutet till centralorganisationen och vari flertalet tandläkare och praktiskt taget alla tandläkarstuderande äro medlemmar – inför mig förklarade sig gå i god för att, därest 1943 års lag icke ytterligare förlängdes, tandläkare på frivillighetens väg skulle stå till förfogande för tjänstgöring i folktandvården i samma utsträckning som om lagen erhållit fortsatt giltighet under ett år. Denna utfästelse ha organisationerna sedermera skriftligt bekräftat. Tillika ha 25 av de 31 inom folktandvården tjänstgörande tandläkare, beträffande vilka lagens fortsatta giltighet är av betydelse för
