föreslå några mera väsentliga ändringar av gällande regler om vilka som skola vara underkastade sådant ansvar. Utöver vad som anförts härom i yttrandena vill jag tillägga, att det synes mig böra övervägas, huruvida icke kommittén särskilt i fråga om ämbetsverk med typiskt statliga funktioner begränsat ämbetsansvaret alltför mycket. I en mångfald gällande instruktioner för ämbetsverken förutsättes att även befattningshavare i de lägsta graderna skola kunna disciplinärt eller av domstol bestraffas för tjänstefel, och det synes kunna anföras goda skäl för en sådan ståndpunkt. För andra personalgrupper är det tveksamt, om icke ämbetsansvaret enligt förslaget måhända kommit att utsträckas alltför långt. Hela denna fråga torde vara i behov av närmare utredning i samråd med representanter för personalsammanslutningarna, vilket lämpligen skulle kunna ske i samband med den undersökning av frågan om tjänstemännens förhandlingsrätt som från flera håll aktualiserats. Även riksdagen har vid behandling av motioner i ämnet[1] förutsatt, att en sådan utredning som sist nämnts skall komma till stånd.
Beträffande bestraffningen av ämbets- och tjänstemäns brott innebär förslaget vidare, att bestämmelserna om allmänna brott i största möjliga utsträckning skola tillämpas även på dem som äro underkastade ämbetsansvar. Vid sidan härom måste den brottslige i mån av behov kunna avsättas eller suspenderas, vartill förslaget öppnar en ganska vidsträckt möjlighet. Allenast för åsidosättande av sådana tjänsteplikter till vilka motsvarighet saknas för andra medborgare föreslås bestämmelser om särskilda ämbetsbrott med avsättning och suspension såsom straff i första hand. Genom denna ordning vinnes bl. a. den fördelen, att domstolarna i stor. utsträckning icke behöva ingå på det vanskliga avgörandet huruvida en förseelse skett i eller utom tjänsten. I dessa frågor har jag i huvudsak anslutit mig till kommitténs förslag.
Vid genomgången av övriga kapitel i strafflagens speciella del har jag huvudsakligen ansett mig böra föreslå en del jämkningar i syfte att förtydliga bestämmelserna eller begränsa deras tillämpningsområde. I några enstaka fall har en utvidgning av det straffbara området skett för att vinna en likartad behandling av jämförliga fall. Särskilt må framhållas, att straffbestämmelserna mot upplopp i 11 kap. synts mig böra omarbetas och begränsas till sådana fall då en folkmassa ådagalagt ett visst karakteristiskt uppsåt, nämligen att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd. Därvid har jag även från gällande lag upptagit den regeln, att deltagare i upplopp, som åtlyder myndighets skingringsbefallning och ej är anstiftare eller anförare, skall gå fri från straff, om folkmassan ännu ej gått till förenat våld. Ytterligare må framhållas, att jag ansett straffbestämmelserna i kommittéförslaget rörande våldsamt motstånd, övergrepp i rättssak och bevisförvanskning böra begränsas till nära överensstämmelse med gällande lag. Kommittén har såväl i fråga om övergrepp i rättssak som beträffande bevisförvanskning
- ↑ Jfr andra lagutskottets utlåtande vid 1945 års riksdag, nr 26.
