anfört goda teoretiska skäl för sin ståndpunkt. Bestämmelserna ha emellertid synts mig kriminalisera även ganska alldagliga och för gemene man naturliga handlingar, samtidigt som det praktiska behovet av att utvidga det straffbara området i dessa fall förefallit ganska ringa. Det av kommittén föreslagna stadgandet mot rashets har jag ansett böra utgå. Denna fråga torde emellertid böra bliva föremål för ytterligare övervägande i samband med pågående utredning om ny tryckfrihetslagstiftning.
I fråga om förslaget i dess helhet har jag genomgående särskilt beaktat frågan i vad mån oaktsamhetshandlingar böra straffbeläggas. Enligt min mening måste den största återhållsamhet iakttagas i detta hänseende och jag har ansett mig böra föreslå, att flera av de bestämmelser kommittén upptagit härom få utgå. I andra fall ha de synts mig böra begränsas till grov oaktsamhet eller på annat lämpligt sätt. I vissa yttranden har anmärkts, att kommittén emellanåt sammanfört uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott i en och samma paragraf. Ehuru dessa anmärkningar i viss mån torde bero på missuppfattning av vad kommittén avsett, har jag låtit omarbeta de bestämmelser mot vilka anmärkningarna riktat sig och därvid sökt konsekvent uppdela uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott på skilda paragrafer eller i allt fall på skilda moment. Det har nämligen synts mig i regel vara en så stor skillnad mellan den ena och den andra brottslighetstypen, att olikheten tydligt bör avspegla sig i domstolarnas beslut när de skola citera tillämpliga lagrum.
Häradshövdingföreningen och advokatsamfundet ha i sina yttranden gjort gällande, att förslaget jämväl på annat sätt skulle ha i viss mån utsuddat gränsen mellan uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott, samt särskilt nämnt de bestämmelser i förslaget som för straffbarhet kräva att gärningen innebär viss fara. I 12 och 13 kap. har kommittén exempelvis för ett flertal brott, vilka kriminaliserats allenast vid uppsåt, såsom ett särskilt rekvisit för straffbarhet upptagit att gärningen innebär "fara i bevishänseende". Enligt kommitténs motivering betyder detta i subjektivt hänseende, att gärningsmannens uppsåt skall omfatta de förhållanden som objektivt sett medföra sådan fara som i lagrummen angives, oberoende av om han insett detta eller ej.
Denna anmärkning berör en fråga som sedan gammalt vållat doktrinen och rättstillämpningen vissa svårigheter. Det är nämligen, om strafflagen skall kunna fylla sin uppgift, uteslutet att för ådömande av straff enligt ett visst lagrum alltid kräva bevis om att den tilltalade verkligen kände till alla de omständigheter som tillsammans grunda straffbarhet, även om lagrummet straffbelägger allenast uppsåtliga handlingar. Bevissvårigheterna äro ju särskilt stora när det gäller det subjektiva uppsåtet. Av denna anledning har begreppet eventuellt uppsåt anlitats säsom ett nödvändigt hjälpmedel, i det man såsom för uppsåtligt brott straffar även den som ej överbevisats om att ha känt till ett visst förhållande men som enligt domstolens övertygelse skulle ha begått brottet även om han verkligen haft sådan insikt. Vad kommittén med ett liknande betraktelsesätt uttalat om rekvisitet "fara i bevishänseende"
