Sida:Rd 1948 C 6 1 Bd 6 Kungl Maj ts propositioner nr 51 80.djvu/479

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

har sålunda föreslagit en reglering av frågan om fleras medverkan till brott, som bygger på en för svensk rätt helt ny princip. Enligt denna skall var och en som medverkar till visst brott vara direkt underkastad straffbudet i fråga, oavsett om den som utfört själva gärningen är straffbar. I överensstämmelse härmed står, att enligt förslaget även den som är delaktig i brott av ämbetsman eller annat s. k. specialsubjekt regelmässigt skall kunna straffas för sin medverkan till sådant brott, även om han ej själv intager en dylik ställning. Självfallet skall straffet för var och en bestämmas efter arten av den medverkan som han gjort sig skyldig till. Förslaget medger dessutom straffnedsättning bl. a. för den som förmåtts att medverka till brott genom missbruk av hans ungdom eller beroende ställning liksom för den som medverkat allenast i mindre mån. Vad sålunda föreslagits har i allt väsentligt vunnit anslutning i yttrandena och synes mig innefatta stora fördelar jämfört med gällande lag.

Kommittén har i sitt förslag även infört ett allmänt stadgande om straff för förberedelse till brott, avsett att ersätta vissa spridda bestämmelser härom som finnas upptagna i strafflagens speciella del. Ej heller det nya stadgandet kriminaliserar emellertid alla förberedelser till brott utan är inskränkt till vissa slag av handlingar och skall dessutom vara tillämpligt allenast då försök är kriminaliserat eller då det är fråga om förberedelse till brott som är belagt med straff av viss svårhetsgrad. Förslaget har väckt betänkligheter i några yttranden, och jag delar den uppfattning som därvid kommit till uttryck, att kommittén, trots de begränsningar som angivits i förslaget, i alltför stor utsträckning kriminaliserat förberedelse. Fördenskull har jag till en början låtit omarbeta och inskränka den allmänna beskrivningen av, sådana förberedelsehandlingar som ej äro av mera handgriplig natur utan bestå i psykisk påverkan o. dyl., såsom försök till anstiftan av mened eller åtagande att utföra sabotage. För att kunna inrikta kriminaliseringen av förberedelsehandlingarna på sådana brott, där ett inskridande på detta stadium är påkallat av starka skäl, har jag vidare valt den metoden att – såsom skett i fråga om försök – i varje särskilt kapitel direkt angiva, huruvida och i vilken omfattning förberedelse till där behandlade brott skall vara straffbar enligt de grunder som angivas i strafflagens allmänna del. I samma syfte, att förberedelse till brott ej skall bliva kriminaliserad i alltför vidsträckt omfattning, vill jag också förorda, att frivilligt tillbakaträdande från brott skall föranleda straffrihet i större utsträckning än kommittén föreslagit. Härigenom främjas också det kriminalpolitiska önskemålet att uppmuntra till sådant tillbakaträdande.

I detta sammanhang vill jag vidare nämna, att jag beträffande de av kommittén i 11 kap. föreslagna stadgandena om straff för underlåtenhet att avslöja brott låtit vidtaga en liknande "omarbetning av förslaget som med avseende å förberedelse. Det allmänna stadgandet om förutsättningarna för att straffbelägga sådana underlåtenhetshandlingar har flyttats till 3 kap. och i de särskilda kapitlen av strafflagens speciella del har angivits, huruvida underlåtenhet att avslöja brotten i fråga skall vara straffbar.