genom förverkandeförklaring kunnat förpliktas utgiva densamma. Härav får dock icke dragas den slutsatsen att åklagaren skall vara skyldig att väcka talan mot envar som teoretiskt skulle kunna åläggas dylik betalningsskyldighet. I regel torde ej böra ifrågakomma att ålägga annan än den som undanskaffat eller förbrukat egendomen att utgiva dess värde. Såsom förutsättning för att värdet skall kunna förklaras förverkat har i departementsförslaget upptagits, att egendomen ej finnes i behåll.
I paragrafens andra stycke har, med beaktande av den av Svea hovrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar framställda anmärkningen, genom tillägg av ordet "särskilda" framför "beskaffenhet" utmärkts, att här endast är fråga om förverkande av föremål med utpräglad karaktär av brottsverktyg. Anmärkas må, att fall kunna tänkas då ett enstaka föremål av visst slag icke är av den särskilda beskaffenhet varom här är fråga men då så är förhållandet med en samling av ifrågavarande föremål, såsom när en stor samling nycklar påträffas under sådana omständigheter att den kan antagas vara avsedd till användning vid inbrott. I sådant fall bör nyckelsamlingen ses som en enhet.
Vad slutligen angår tredje stycket i paragrafen torde det icke vara erforderligt att uttryckligen specificera de åtgärder som enligt vad akademien för de fria konsterna anfört böra vidtagas med förfalskade konstföremål. Även utan en uttrycklig föreskrift därom ger nämligen den föreliggande lagtexten domstolen befogenhet att under de förut i paragrafen angivna förutsättningarna förordna om utplånandet av en falsk signatur eller om föremålets förseende med en påteckning, utvisande att det varit åsatt sådan signatur.
De åtgärder som lämpligen kunna komma i fråga för att förebygga missbruk av egendomen böra regelmässigt avse en faktisk åtgärd med själva egendomen. Det synes emellertid ej finnas skäl att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, beröva domstolen möjligheten att, där det undantagsvis kan vara lämpligt, föreskriva en rättslig åtgärd.
Såsom 20 § har kommittén upptagit ett stadgande, att fråga som avses i 18 eller 19 § i dess förslag skall prövas av domstol på talan av åklagare. Är straff förfallet, skall sådan talan få väckas allenast om landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.
I anledning härav har föreningen Sveriges häradshövdingar anfört, att en tillämpning av bestämmelserna i 18 § första stycket kommittéförslaget icke borde ifrågakomma, därest straffet förfallit för den gärning, vid vilken föremålet i fråga använts som hjälpmedel, samt att detta med hänsyn till stadgandet i 18 § andra stycket ej heller kunde anses erforderligt. T. f. landsfogden i Norrbottens län har ansett, att beslut om talans väckande utan våda kunde anförtros distriktsåklagare.
