i ringare fall böter, om utprånglaren själv blivit med falskt mynt eller falsk penningesedel bedragen.
I fråga om brukande av falsk urkund och motsvarande fall vid märkesförfalskning har gärningsbeskrivningen i kommittéförslaget utbyggts därigenom att med begagnande likställts utlämnande för begagnande. Detta har av kommittén motiverats med att enligt vanliga regler om fleras medverkan till brott ett fullbordat begagnande icke förelåge, om urkunden eller märket endast överlämnats till en person som kände dess egenskap av falsk och alltså icke själv skulle vilseledas men som enligt brottsplanen skulle använda urkunden eller märket för att vilseleda en tredje person. Först i och med sistnämnda användning skedde här ett begagnande. Båda de i kommittéförslaget här upptagna handlingsformerna krävde, att den falska urkunden eller det falska märket i bokstavlig mening handhaves av den brottslige eller någon som därtill föranletts av honom. I fråga om arkivhandlingar och andra inneliggande urkunder vore det alltså icke tillfyllest att urkunden åberopades utan att den företeddes eller att eljest någon hänvisades därtill. Först då sådana åtgärder föranlett, att någon undersökt urkunden eller åtminstone låtit förflytta den för undersökning skulle straff kunna inträda. Kommittén hade icke ansett av behovet påkallat att i gärningsbeskrivningen inrymma även förstnämnda ganska sällsynta fall; de bleve ofta att bedöma såsom straffbara försök enligt den föreslagna särskilda försöksparagrafen i kapitlet. Icke heller att åberopa en urkund genom att förete en avskrift därav vore att anse såsom ett brukande av själva urkunden.
Liksom beträffande det egentliga förfalskningsbrottet har kommittén i fråga om det nu förevarande brottet, i stället för gällande lags rekvisit att gärningsmannen skall ha handlat sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, såsom villkor för straffbarhet uppställt att det skall ha förelegat fara i bevishänseende. Även här fordras sålunda, enligt vad kommittén i motiven uttalat, endast vanligt uppsåt vilket emellertid skall omfatta alla delar av det objektiva rekvisitet och sålunda bland annat innebära insikt om att det begagnade är falskt.
Vid signaturförfalskning och förfalskning av fast märke har kommittén icke föreslagit några särskilda bestämmelser om begagnande. Kommittén har nämligen ansett att bestämmelserna om bedrägeri och bedrägeriförsök vore tillfyllestgörande i dylika fall.
Med avseende å 4 § har Stockholms rådhusrätt funnit det tveksamt,
huruvida det här bl. a. avsedda fallet, att någon med vetskap om en urkunds
egenskap av falsk överlämnar handlingen till en annan om förfalskningen
likaledes underkunnig "person för att av denne begagnas, borde bedömas
väsentligt strängare än det av paragrafen icke täckta fallet att innehavaren
av en utav annan person förfalskad urkund överenskomme med en tredje
person om gemensamt begagnande av urkunden, som emellertid finge
kvar
