ut för denne eller att någon utlämnar urkunden att sålunda missbrukas, ansluter sig nära till nuvarande 12: 6 a men innefattar i förhållande till detta lagrum likväl en utvidgning såtillvida som straffbudet föreslagits skola omfatta även den som utger annan för att vara den person för vilken urkunden utställts. Kommittén har nämligen funnit det vara anledning att straffbelägga även sådana fall som att någon utger en sin följeslagare för att vara en i legitimationshandling angiven person eller att någon för att få en person avlägsnad från en befattning åberopar ett ofördelaktigt betyg som i själva verket avser en annan.
Även angående nu ifrågavarande båda paragrafer i kommittéförslaget har
kriminalpolisintendenten i Stockholm funnit, att de fyllde ett påtagligt behov.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har om båda paragraferna uttalat, att däri sammanförts brott av olika svårhetsgrad och med ringa inbördes sammanhang, samt har ifrågasatt huruvida icke paragraferna skulle vinna i klarhet och överskådlighet genom en omarbetning och uppdelning i särskilda stycken. Beträffande lagtexten i 10 § har samma hovrätt funnit, att i paragrafens första punkt orden "om annat än egna angelägenheter" lämpligen borde byta plats med "om vem han är". Hovrätten för Övre Norrland har upplyst att inom hovrätten uppkommit tveksamhet huruvida i samma paragrafs andra mening, varest vore tal om upprättande av skriftlig rättshandling för skens skull, orden "vare lag samma" syftade tillbaka endast på straffskalan i första meningen eller jämväl på den däri angivna förutsättningen fara i bevishänseende och på brottets rubricerande såsom osant intygande. Även om motiven syntes ge vid handen att den senare tolkningen vore avsedd, erfordrades enligt hovrättens mening möjligen ett förtydligande i lagtexten. Hovrätten funne emellertid att det finge anses oegentligt och missvisande, om även upprättande av skriftlig rättshandling för skens skull bleve rubricerat såsom osant intygande, och att det vore bättre om någon rubricering av brottet icke skedde. Föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund ha mot det i båda paragraferna uppställda rekvisitet fara i bevishänseende framfört samma principiella erinringar som vid de paragrafer i 12 kap., varest kommittén även infört detta villkor. Justitiekanslersämbetet har i fråga om 10 §, liksom beträffande den närmast föregående paragrafen om osann försäkran, funnit önskvärt att stadgandets förhållande till specialstraffrätten uttryckligen klarlades i lagtexten.
Vad angår straffskalorna i de båda paragraferna har hovrätten över Skåne och Blekinge uppmärksammat, att enligt vad kommittén föreslagit brukande av osann urkund skulle förskylla fängelse eller böter, medan för upprättande av sådan urkund ordningen mellan nämnda straffarter vore den motsatta. Samma hovrätt har vidare ansett att, till åstadkommande av samklang mellan paragrafernas straffskalor, en särskild skala för grova fall borde upptagas icke enbart i 10 § utan även i 11 §. Detta motiverades även därav att de fall, som omnämndes sist i 11 §, kunde vara av den svårhetsgrad att straffarbetsstraff vore påkallat.
